SE UPP,
en guide för Kristianstadstraktens natthimmel under november 2009
Guiden är i första hand tänkt som vägledning vid observation av natthimlen med hjälp av endast de egna ögonen eller med hjälp av en fältkikare. Därför har endast de någorlunda ljusstarka objekten tagits med innebärande att objekt med magnitud överstigande 7 uteslutits. Guiden lämnar också vissa uppgifter beträffande solens status.
Särskilt notabelt för november
November är som alla vet en höstmånad. Om detta kan man tycka mycket, men för astronomiintresserade innebär det att nu har den tid kommit då tillräckligt mörker råder för alla typer av astronomiska observationer. Så är ju inte alltid fallet. I de nordiska länderna är det svårt att göra gedigna astronomiska observationer under sommaren pga att nätterna är så ljusa. För att djupare mörker skall uppstå räcker det nämligen inte med att solen går ner, utan den måste också gå ner tillräckligt djupt under horisonten. Mera information om mörker finns att läsa i läsanvisningarna som refereras till i början av nästa avsnitt rubricerat "Stjärnkarta". Sist i föreliggande guide över natthimlen finns också en länk till en astronomisk almanacka som heter "astroalma". Där kan upplysningar hämtas för årets alla dagar om vilket mörker som är rådande under kvällar och nätter.
Stjärnkarta
På annan plats på ASAK:s hemsida finns läsanvisningar för hur en stjärnkarta skall användas (klicka på knappen "Nybörjarguiden" för att hitta dem).
Nedanstående bild (Karta 1) är en översiktlig karta över stjärnbildernas utseende på himlen över Kristianstad 15 november kl 22:00. Stjärnbildernas namn på kartan är de latinska namnen. Endast i ett fall finns namnet på en enskild stjärna utsatt, och det är stjärnan Polaris som på svenska heter "Polstjärnan". Se mera om denna stjärnas betydelse för tydande av stjärnkartan i läsanvisningarna. Väderstrecken på stjärnkartan är utsatt med de engelska förkortningarna där N står för norr (north), W för väster (west), E för öster (east) och S för söder (south). Observera att väster och öster på en stjärnkarta är omkastade jämfört med en landkarta. I den mån någon av planeterna eller månen är uppe just vid den tidpunkt kartan visar, så är även de utsatta, men så är inte fallet för månen i detta exempel och bland planeterna är det bara Mars och Jupiter som finns med. Mars ligger strax över horisonten i nordöst och Jupiter syns – utan namnangivelse – precis på horisontlinjen i sydväst. Kartan är hämtad från en hemsida, som heter "Heavens Above". Under stjärnkartan finns en länk till den hemsidan, där du lätt kan ställa in vilket datum och klockslag som helst, som du önskar att stjärnkartan skall visa.
KARTA 1 – Stjärnkarta för hela himlen över Kristianstad 15 november 2009 kl 22.00.
Klicka på denna länk så kommer du till stjärnkartans hemsida:
Stjärnkarta över Kristianstad: Heavens above
På Karta 1 finns 21 stjärnbilder markerade med både namn och streckfigur enl följande:
| Svenskt namn | Latinskt namn | Kommentar |
|---|---|---|
| Tvillingarna | Gemini | De två starkaste stjärnorna heter Castor och Pollux. |
| Orion | Orion | En av de största och allra mest kända stjärnbilderna. |
| Floden | Eridanus | En av de största stjärnbilderna, men ljussvag. |
| Kusken | Auriga | Dess starkast lysande stjärna heter Capella. |
| Oxen | Taurus | Dess starkast lysande stjärna heter Aldebaran. |
| Perseus | Perseus | Son till Zeus (den grekiske mytologins främste gud). |
| Andromeda | Andromeda | Dotter till Cassiopeja och gift med Perseus. Kartan visar Andromeda som ett långt streck, som häftar ihop med Pegasus men strecket är bara en del av hela stjärnbilden. |
| Pegasus | Pegasus | Namn på en flygande häst i den grekiska mytologin. |
| Väduren | Aries | Sagodjur från grekiska mytologin. Liten stjärnbild. |
| Triangeln | Triangulum | Formen är en triangel. Bilden är en av himlens minsta. |
| Fiskarna | Pisces | Stor, men tämligen ljussvag stjärnbild. |
| Valfisken | Cetus | En av de allra största stjärnbilderna, men ljussvag. |
| Cassiopeia | Cassiopeia | Cepheus drottning. Bilden ser ut som ett W. |
| Cepheus | Cepheus | Namn på en kung i den grekiska mytologin. |
| Svanen | Cygnus | Kan också liknas vid ett stort kors. |
| Lyran | Lyra | Dess starkast lysande stjärna heter Vega. |
| Draken | Draco | Stor stjärnbild som avses visa ett krälande drakodjur. |
| Lilla Björnen | Ursa Minor | Se ovan om dess viktiga stjärna, Polstjärnan. |
| Stora Björnen | Ursa Major | En del av den kallas i Sverige för Karlavagnen. Mycket tydlig. |
| Vattumannen | Aquarius | Stor, men tämligen ljussvag stjärnbild. |
På Karta 1 finns dessutom 8 stjärnbilder markerade med namn, men utan streckfigur enl följande:
| Svenskt namn | Latinskt namn |
|---|---|
| Lilla lejonet | Leo Minor |
| Kräftan | Cancer |
| Lodjuret | Lynx |
| Giraffen | Camelopardalis |
| Ödlan | Lacerta |
| Räven | Vulpecula |
| Pilen | Sagitta |
| Lilla hästen | Equuleus |
| Delfinen | Delphinus |
På Karta 1 syns också några stjärnbilder som väl är markerade med streckfigur, helt eller delvis, men utan namnangivelse. Anledningen till att namnet inte kommit med är att det helt enkelt fallit bort då horisonten ritats upp av dataprogrammet för den valda tidpunkten, 15 oktober kl 22.00. Genom att välja en lämplig annan tidpunkt som kartan skall visa kan namnen göras synliga.
Allmänt om stjärnor och stjärnbilder
Människor har i alla tider tyckt sig se vissa mönster bland himlens alla stjärnor och givit namn åt dessa. Varje sådant namngivet mönster kallar vi en "stjärnbild", eller alternativt för "konstellation". Det är emellertid fel att tro att de i en viss stjärnbild ingående stjärnorna hör ihop på annat sätt än att de sedda från jorden bildar ett visst mönster som aldrig tycks ändra sig. I verkligheten hör stjärnorna ingående i en stjärnbild mycket sällan ihop, utan tvärt om ligger de ofta långt från varandra, är skapade vid olika tidpunkter, äger olika fysikaliska egenskaper och färdas med olika rörelseriktningar i världsrymden. Alla stjärnbildernas mönster bildas dock av stjärnor som ligger i vår egen galax, Vintergatan, för det är endast en av alla andra galaxer i Universum, som vi någorlunda enkelt kan se för blotta ögat, nämligen Andromedagalaxen, men det är nätt och jämt att det ens går att se hela den galaxen, så några enskilda stjärnor går sålunda med hjälp enbart av de egna ögonen varken att se i Andromedagalaxen eller någon annan galax än just Vintergatan. Faktum är att inte ens inom Vintergatan kan vi för blotta ögat se alla stjärnorna, utan det rör sig bara om ett mindre antal av dessa. Som bäst rör det sig om ca 6000 av totalt ca 200 miljarder i hela Vintergatan. I hela Universum finns minst 100 miljarder andra galaxer än Vintergatan. 6000 stjärnor totalt gäller dessutom sammantaget för alla platser på jordklotet tillsammans. Från en enskild plats och bestämd tidpunkt, t ex från Kristianstad kl 22.00 15 december 2009, rör det sig om ca 2000 stjärnor som bäst.
Att antalet stjärnor som går att se med de egna ögonen bara är en liten bråkdel av alla de som finns beror framförallt på att avstånden i Universum är enorma. När dessa mäts upp duger det inte med vårt vanliga metersystem som vi använder på jorden. De två vanligaste måtten för angivande av avstånd i rymden är "Astronomisk enhet" resp "Ljusår". Måttet "Astronomisk enhet" förkortas AE och används i första hand för att ange avstånd inom vårt eget solsystem. 1 AE = avståndet mellan jorden och solen, vilket är ungefär lika med 16 miljoner mil. Måttet ljusår förkortas ly (engelska förkortningen för lightyear) och det används framförallt för avstånd knutna till objekt som ligger utanför vårt eget solsystem. Definitionsmässigt är ett ljusår lika med den sträcka som en ljuspartikel (sk foton)hinner färdas i rymden under ett års tid. Enligt en av fysikens mest grundläggande lagar rör sig ljus i rymden alltid med den konstanta hastigheten av ca 300 000 km i sekunden, vilket samtidigt är den maximala hastighet som överhuvudtaget går att uppnå. Denna höga hastighet motsvarar 7 rundor runt jordklotet på en sekund. Uttryckt i mil är 1 ly = ca 946 miljarder mil. Avståndet till den stjärna som ligger närmast solen är ca 4 ly medan avståndet till Andromedagalaxen är ca 2,5 miljoner ly. Vintergatans diameter är ca 100 000 ly och solens avstånd till Vintergatans centrum är ca 26 000 ly. Den yttersta gräns för Universum som är möjlig att observera ligger på ett avstånd av 13,7 miljarder ly från solen. Att just detta är gränsen beror på att enligt gällande teori för vårt Universums tillkomst och utveckling (inkl ljusets) – den sk Big Bang-teorin – föddes vårt Universum i en ofantlig explosion, benämnd Big Bang, för 13,7 miljarder år sedan, och givetvis kan ingenting – ej heller som i detta fall stjärnljus - färdas under längre tid än det existerat.
När vi tittar på en stjärna är det ljus vi ser sålunda minst 4 år gammalt och i regel är det mycket äldre. Undantaget är solen, som ju också är en stjärna. Där tar ljuset bara 8 minuter på sig från det det lämnat solen tills att det når jorden.
En stjärnas ljusstyrka sedd från jorden kallas av astronomer för "magnitud". För lite närmare beskrivning av magnitudbegreppet hänvisas till de läsanvisningar för en stjärnkartas tydande som i det ovanstående omnämnts under rubriken "Stjärnkarta". I dessa läsanvisningar finns också hela det grekiska alfabetet återgivet samt beskrivet hur dessa bokstäver används för att identifiera en viss stjärna i en stjärnbild. Vidare ges där även en lite mera utförlig information om begreppet stjärnbild.
Stjärnorna är inte alla likadana, utan de skiljer sig mycket åt med olika kemiska och fysikaliska egenskaper. Dessa skillnader kan utläsas genom studium av stjärnornas spektra. När man låter ljus falla genom ett prisma delas det upp i sina olika färger och denna ljusspridning kallas för ett spektrum. Det är detta fenomen som visar sig i t ex regnbågar. Inom astronomin har skapats ett klassificeringsschemat för indelning av stjärnorna som bygger på tolkning av stjärnornas spektrum. Detta schema omfattar 7 huvudgrupper där varje huvudgrupp tilldelats en bokstav. Nedan visas bokstävena, samt vilken lysfärg som kännetecknar stjärnorna i resp grupp. Färgerna ses dock inte så bra för blotta ögat, utan för att uppfatta dem behövs i allmänhet minst en fältkikare och helst ett teleskop. För varje huvudgrupp anges också den genomsnittliga temperatur som råder på ytan hos de stjärnor som tillhör gruppen. Schemat är uppställt efter lyskraft i fallande ordning. Stjärnorna tillhörande spektralgrupp O utstrålar sålunda de största ljusmängderna och de i grupp M de lägsta. Den lyskraft som avses är den verkliga (dvs utan hänsyn till avståndet), och inte den lyskraft vi skenbart upplever från jorden, och som förutom den verkliga lyskraften också påverkas av avståndet till stjärnan. Det skall framhållas att schemat är mycket förenklat och bara visar en del av hela schemat.
| Spektralgrupp | Lysfärg | Medeltemperatur på stjärnans yta | Engelsk minnes- ramsa för att memorera schemat |
|---|---|---|---|
| O | Blå | 45000°C | Oh |
| B | Blåvit | 30000°C | be |
| A | Vit | 12000°C | a |
| F | Gulvit | 8000°C | fine |
| G | Gul | 6500°C | girl/guy. |
| K | Orange | 5000°C | Kiss |
| M | Röd | 3500°C | me! |
Vår egen stjärna, solen, tillhör spektralgrupp G.
Stjärnor är sålunda sinsemellan mycket olika, men två egenskap har de åtminstone gemensamt, och det är hur det skapats och hur de gör för att lysa. Alla stjärnor har skapats ur kalla gasmoln som finns i rymden. Det mesta av den materia som gasmolnen består av är väte, som är det enklaste av alla grundämnena. Allt väte skapades vid Big Bang-händelsen, dvs Universums skapelseögonblick, som omnämnts i det tidigare. Skapelseprocessen för stjärnor går till så att av någon anledning börjar gasmolnet att dra ihop sig, dvs förtätas. Orsakerna till denna förtätning kan vara flera, men en orsak kan vara att en gammal tidigare stjärna exploderat, vilket skapat en chockvåg som träffat molnet och fått det att förtätas. När förtätningen väl börjat behövs inte fler utanförmoment, utan då kan förtätningen bli självgenererande genom gravitationen, som är den kraft inom naturen som får all materia att dras till vartannat. När gas pressas samman blir effekten att gasens beståndsdelar i form av atomer och molekyler allt oftare stöter ihop, vilket leder till ökad temperatur, som bara ökar och ökar allt eftersom gasen pressas ihop alltmer av den ständigt pågående gravitationskraften. Om molnet från början haft en tillräckligt stor massa, dvs bestått av tillräckligt många atomer, så inträffar till slut att temperaturen i gasmolnets centrum blir så högt att en kärnreaktion startar där, innebärande i första hand att väteatomer slås ihop och bildar helium. Även atomer av andra grundämnen kan förekomma, men väte är det helt dominerande ämnet för stjärnornas bränsle. Vid kärnreaktioner bildas energi enligt Albert Einsteins berömda formel E=mc² där E betyder energi, m betyder massan och c betyder ljusets hastighet. Varken begreppet energi eller massa är lätta att helt entydigt definiera, men mer än att energi har med kraft att göra och massa med materia behöver man egentligen inte veta, för att ändå i huvudsak förstå vad det handlar om. Som framgår av formeln är energi och massa sinsemellan utbytbara storheter och massa kan därför betraktas som ett tillstånd av lagrad energi.
Stjärnorna är sålunda gigantiska kärnkraftverk, som producerar energi och denna energi trycks iväg utåt från stjärnans centrum, och när den efter lång tid till slut når stjärnans yta har den bl a omvandlats till synligt ljus i form av sk fotoner, som strålar ut i rymden åt alla håll, och när en del av dessa fotoner når oss på jorden kan vi se stjärnan och göra studier av dess spektrum. Stjärnornas kärnkraftverk fungerar emellertid diametralt annorlunda jämfört med våra jordiska kärnkraftverk. Medan vi på jorden slår sönder atomer för att få fram energi, så gör stjärnorna raka motsatsen, nämligen slår ihop atomer. Den energi som skapas genom att slå sönder atomer kallas för fissionsenergi, medan energin som uppstår vid sammanslagning av atomer kallas för fusionsenergi. Drömmen bland många vetenskapsmän inom atomfysikområdet har länge varit att försöka efterlikna stjärnornas kärnkraftsmetod och skapa fusionsenergi, men försöken med detta har ännu inte lyckats. Skulle det lyckas hade jordens behov av energi sannolikt varit säkrad för evigt, och dessutom på ett billigt och miljövänligt sätt, för då skulle energikällan kunna vara vanligt vatten, som det ju finns gott om i jordens hav. Från vatten skulle nämligen kunna hämtas samma bränsle som stjärnorna framförallt använder, dvs väte, för vatten är som bekant sammansatt av grundämnena syre och väte enligt den kemiska formeln H2O.
När kärnreaktionerna startat i stjärnans inre uppstår ett utåtriktat mottryck som balanserar gravitationen, och gasmolnet trycks inte ihop ytterligare och stjärnan har då kommit in i en stabil fas av sitt liv. Hur länge den kan fortsätta i denna stabila fas beror på hur mycket massa som fanns i det ursprungliga gasmoln som stjärnan föddes ur. Var massan mycket stor blir temperaturen mycket hög och stjärnan bränner relativt snabbt slut på sitt bränsle, och då blir livslängden på den stjärnan relativt kort. Om molnmassan varit av den storleksordning som hos det som formade solen, så blir livslängden ca 10 miljarder år. Av dessa totala 10 miljarder år har solen hitintills avverkat 5 miljarder, men om ingenting annat inträffar som avslutar mänsklighetens existens på jorden, så kan vi alltså se fram emot ytterligare 5 miljarder år innan solen får slut på sitt bränsle och dör. Om massan i ursprungsmolnet understiger omkring 0,1 solmassor kan kärnreaktionen aldrig starta. Sådana himlakroppar blir därför aldrig stjärnor, utan någonting annat t ex planeter. Jupiter, som är den största planeten i vårt solsystem, är en himlakropp som nästan ligger på gränsen till vad som skulle kunna bli en stjärna, men pga att massan trots allt ändå var för liten stannade Jupiter vid att bli en planet.
Månadens stjärnbild
Varje månad väljs en stjärnbild ut för närmare presentation under denna rubrik. Presentationen handlar i första hand om själva bilden som kan ses för blotta ögat, och inte så mycket om andra astronomiska objekt i form av t ex galaxer och nebulosor, som med hjälp av teleskop kan återfinnas inom det område på himlen som bilden täcker. För de som är intresserade av sådana objekt hänvisas t ex till vad som kan läsas om detta på annan plats på ASAK:s hemsida, nämligen under länken "Årstids- och Messierguide". Den länken hittas genom att klicka på knappen "Observationer" som återfinns till vänster på ASAK-hemsidans förstasida. Fördjupad information om stjärnbilder kan också hittas på någon av de länkar som finns i slutet av detta avsnitt. Beträffande fördjupad presentation av de enskilda stjärnorna som stjärnbilden består av kommer sådan att starkt begränsas till bara en eller fåtal utvalda stjärnor och ibland helt saknas . De som önskar mera information än så om de enskilda stjärnorna får sålunda vända sig till andra källor än denna guide.
Det finns f n sammanlagt 88 internationellt namngivna och erkända stjärnbilder att skåda på himlavalvet runt hela jordklotet, vilket gällt sedan 1932. Deras namn är oftast av mycket gammalt datum och anknyter ofta – liksom för övrigt ev namn på enskilda stjärnor – ursprungligen till den babyloniska, grekiska eller arabiska språkvärlden. En del stjärnbilder ligger emellertid så långt ner på den södra himmelssfären att de aldrig kan ses från Kristianstads horisont, och dessa tas därför aldrig med för någon presentation här. En som emellertid kan ses härifrån är den stjärnbild som på svenska heter Oxen, och det är den som i det följande presenteras denna gång.
Först visas två delkartor av himlen med Oxen i centrum (Kartorna 2 och 3), vilka följs av en tabellerarisk sammanställning med kortfakta och därefter avslutas presentationen med verbal beskrivning/kommentarer. Eftersom stjärnbildernas utseende inte ändras, bara deras placering på himlen (se mera om detta i de läsanvisningar som ovan refereras till under rubriken "Stjärnkarta"), så gäller delkartorna alltid, dvs oberoende av datum eller klockslag. Karta 2 är den mest koncentrerade och överblickar i stort sett bara Oxen och dess allra närmaste omgivningar, medan Karta 3 har ett större perspektiv och omfattar i det närmaste 1/3 av den himmel som Karta 1 visar.
KARTA 2 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Oxen och dess närmaste omgivningar(bilden hämtad från Wikipedia).
KARTA 3 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Oxen och dess omgivningar (bilden hämtad från dataprogrammet Starry Night). Oxen ses i mitten av kartan. Övriga stjärnbilder som syns helt eller delvis på kartan är: Kusken (snett ovanför till vänster om Oxen); Perseus (beskuren, hållande en sköld ovanför Oxen); Väduren (snett ovanför till höger om Oxen); Fiskarna (beskurna till höger om Väduren); Valfisken (beskuren till höger om Oxen); Orion (beskuren hållande en knölpåk i vänster hand nedanför Oxen); Floden (beskuren till höger om Orion); Enhörningen (starkt beskuren till vänster om Orion); Tvillingarna (till vänster om Orion); Lodjuret (beskuret i bildens övre vänstra hörn).
Kortfakta om Oxen
| Latinskt namn: | Taurus |
| Latinsk genitivform: | Tauri |
| Latinsk förkortning: | Tau |
| Storleksordning bland de 88 officiellt erkända stjärnbilderna: | Nr 17 |
| Observerbarhet: | Helt synlig vid latituder mellan 58° sydlig bredd och 88° nordlig bredd. |
| Stjärnor namngivna med egennamn (jmf Karta 2). | Aldebaran (α Tau); Elnath (β Tau), också känd under namnet El Nath, men även Alnath används för β Tau. |
| Ljusaste stjärnan: | Aldebaran (α Tau ) med magnituden 0,85. |
| Stjärna närmast jorden: | 104 Tauri. Avstånd 52 ly. Läget för denna stjärna finns inte särskilt markerad på någon här presenterad karta, men den ligger på linjen ungefär mitt emellan Aldebaran och Zeta Tauri (ζ Tau) på Karta 2, och har magnituden 4,9 vilket gör att den är svår att se för blotta ögat. Därefter närmaste stjärna är Aldebaran på ett avstånd om 65 ly. |
| Antal Messierobjekt: | 2 |
| Närmast angränsande stjärnbilder. Jmf utseendet på de tre kartorna 1, 2 och 3. | Kusken; Perseus; Väduren; Valfisken; Floden Eridanus; Orion; Tvillingarna. |
Oxen - eller Tjuren som den också kallas - är en gammal stjärnbild, känd från antikens Grekland och Rom. Bilden är en symbol för den främste guden i den grekiska mytologin, nämligen Zeus. Denna gud älskade att förvandla sig till allahanda skepnader och Oxen var en av hans favoritförklädnader.
Karta 2 visar som sagt stjärnbilden Oxen och dess närmaste omgivningar. De heldragna gröna linjerna visar Oxen ritad som streckfigur. Hela stjärnbildens område på himlen är avgränsat med gulstreckad gränslinje. Den rödstreckade linjen som lite snett skär tvärs igenom hela bilden från vänster till höger markerar den del av den sk "Ekliptikan" som går genom stjärnbilden Oxen. Ekliptikan är en konstgjord linje som markerar den bana på himlen utefter vilken solen (sett från jorden) skenbart alltid rör sig under sin årliga vandring över himlavalvet. Vid denna vandring passeras sammanlagt 13 bestämda stjärnbilder och för var och en av dessa sägs solen "befinna sig i" just den stjärnbilden under den period det tar för solen att passera bilden i fråga. Dessa stjärnbilder binds ihop av Ekliptikan och bilderna kallas tillsammans för "djurkretsen" trots att flera av bilderna inte föreställer något djur. Namnen på 12 av dessa bilder används i horoskop som bl a kan återfinnas i många veckotidningar. Förutom namnet på stjärnbilderna har dessa horoskop emellertid ingenting som helst med astronomi att göra. Under november månad befinner sig vid skilda tidpunkter solen faktiskt i tre olika stjärnbilder nämligen Vågen (=Libra på latin), Skorpionen (=Scorpius på latin) och Ormbäraren (=Ophiuchus på latin). Ingen av dessa 3 stjärnbilder syns emellertid på någon här presenterad karta.
Vid betraktande av streckfiguren på Karta 2 kan man endast med svårighet acceptera att bilden föreställer en oxe, och då först sedan man fått veta att stjärnbilden bara avser huvudet och framdelen av en oxe, och inte en hel oxe. Streckfiguren i Karta 2 är dock än mer begränsad, och avser bara huvudet och hornen. Att stjärnbilder i allmänhet äger likhet med vad de sägs föreställa är inte alls självklart (se mera om detta i läsanvisningarna), så att likheten lämnar mycket övrigt att önska i fallet Oxen är inte speciellt anmärkningsvärt. Det skall framhållas att det också finns andra sätt att rita streckfiguren för Oxen på än den som visas i Karta 2, och detta är heller ingenting ovanligt när det gäller stjärnbilder, utan helt enkelt något man som amatörastronom måste stå ut med. Huvuddragen i de olika versionerna är dock alltid desamma och det är ju ändå huvudsaken. I Karta 3, som kommenteras i nästa stycke, finns en annan version av streckfigur för Oxen. Som synes är den lite utförligare än den som visas i Karta 2, för där har förutom horn och huvud även viss del av framdelen kommit med, men ändå inte hela frampartiet. Det finns emellertid även andra varianter av streckfigurer för Oxen där ännu mera av framdelen markerats, men det är dock hela tiden bara fråga om att illustrera horn, huvud och framdel av en oxe (eller tjur om man så vill).
Karta 3 erbjuder hjälp med att identifiera bilden av en oxe (om än bara en halv sådan), för den kartan visar de återgivna stjärnbilderna med de verkliga utseenden, som de en gång i tiden hade för de människor som hittade på stjärnbildernas namn. Inuti fullfigurbilderna är också ritade streckfigurer av samma typ som i Karta 2. Stjärnbilders streckfigurer skapas sålunda genom sammanbindning av särkilt utvalda stjärnor i akt och mening att underlätta igenkännandet av hela objektet, som stjärnbilden ifråga avser att illustrera.
Om man inte bryr sig om klockslaget kan – med undantag för april, maj och juni - Oxen alltid ses i sin helhet från Kristianstad (sommartid kan det dock liksom för alla andra stjärnbilder vara lite svårare på grund av de ljusa nätterna). Allra högst på himlen på "tittarvänlig" tid kl 22 står stjärnbilden under december och januari. Hela stjärnbilden Oxen kan dock vara svår att se tydligt, för många av de i streckfiguren ingående stjärnorna är inte ljusstarka, men den del av bilden som streckfiguren i Karta 2 visar är dock någorlunda enkel att hitta. För att hitta den kan man - om man är nybörjare i konsten att skåda stjärnbilder - lämpligen börja med att studera en stjärnkarta av den typ som framgår av Karta 1, och vid behov eventuellt ta hjälp av de särskilda anvisningarna för dess tydande som det hänvisas till i första stycket ovan under rubriken Stjärnkarta. Just vid den tidpunkt som Karta 1 avser ligger Oxen som synes en bra bit över horisonten i sydost. Dess ljusaste stjärna, Aldebaran , är markerad med en svart prick av den största sorten som kartan använder för stjärnmarkering. Aldebaran är också tydligt markerad på Karta 2. Som framgår av samtliga Kartorna 1-3, så hakar Oxen fast i stjärnbilden Kusken (Auriga på latin). Fasthakningen sker genom stjärnan Elnath (β Tau) som markerar yttersta spetsen på Oxens vänstra horn och är en ljusstark stjärna (magnitud 1,62). Elnath är tydligt markerad på Karta 2, dock inte med sitt egennamn, Elnath, utan bara med den grekiska bokstaven Beta (β). Yttersta spetsen på Oxens andra horn (det högra) är en stjärna som inte bär något egennamn utan bara betecknas med den grekiska bokstaven Zeta (ζ), och den stjärnan är också tydligt markerad på Karta 2, men det är en tämligen ljussvag stjärna (magnitud 2,96). Mittpartiet av Oxens huvud markeras av stjärnhopen Hyaderna, varom mera berättas längre ner. Kusken är en betydligt tydligare stjärnbild än Oxen, så Kusken kan man ha hjälp av när man skall lokalisera Oxen på natthimlen. Streckfiguren för Kusken kan liknas vid en något utsträckt 5-hörning (om Elnath som egentligen tillhör Oxen räknas in i 5-hörningen). Den starkaste stjärnan i Kusken är en av himlens mest kända stjärnor och heter Capella, och den lyser ännu starkare (magnitud 0,06)än Aldebaran (magnitud 0,85).
När man observerar Oxen på natthimlen skall man absolut passa på att också titta på två speciella objekt i Oxens stjärnbild, nämligen Hyaderna och Plejaderna. Båda dessa objekt - som kan ses med hjälp av bara de egna ögonen - är sk "Öppna stjärnhopar". Öppna stjärnhopar består av stjärnor som även i verkligheten hör ihop och inte - som i fallet med stjärnbilder - bara ser ut att höra ihop. Stjärnorna i en öppen stjärnhop bildar i allmänhet inget särskilt mönster utan deras särart består i att de ligger nära intill varandra på natthimlen. När man studerar dem bara med hjälp av de egna ögonen ser man inte särskilt många av dem, men i en fältkikare ökar antalet. Antalet stjärnor i en öppen stjärnhop varierar från hop till hop men uppgår som mest till något tusental. För att se så många som tusen behövs emellertid ordentligt stora teleskop. Antalet kända öppna stjärnhopar uppgår idag till över 1000 st och alla ligger i Vintergatan. Alla stjärnor i en öppen stjärnhop är - med astronomiska mått mätt - unga stjärnor som bildats tillsammans i ett gemensamt gasmoln enligt den process som beskrivits ovan under avsnittet "Allmänt om stjärnor och stjärnbilder". Eftersom tidpunkten då de bildades inte är så avlägsen, så har de ännu inte hunnit glida isär utan ligger fortfarande tätt intill varandra i en "stjärnhop". Det finns även en annan typ av stjärnhop som kallas för "Klotformig stjärnhop" men stjärnorna i dessa är av en helt annan karaktär än de som ingår i en "Öppen stjärnhop". Klotformiga stjärnhopar är mycket speciella objekt. Stjärnorna i dessa tillhör Universums allra äldsta stjärnor, och är bildade relativt kort tid efter Big Bang. De klotformiga stjärnhoparna ligger i allmänhet långt utanför Vintergatans rotationsplan, i den sk halon som omger varje galax. Klotformiga stjärnhopar har även observerats svävande kring andra främmande galaxer. Stjärnorna i de klotformiga stjärnhoparna ligger alltid mycket tätt tillsammans i klotform, därav namnet. Mängden stjärnor ingående i en klotformig stjärnhop är mycket större än de som ingår i en öppen stjärnhop och kan variera mellan 10000 och över 1 miljon stjärnor.
Hyaderna och Plejaderna är de mest kända bland alla öppna stjärnhopar och båda ligger i stjärnbilden Oxen. De kan lätt lokaliseras genom att studera Karta 2. Plejaderna är tydligt utmärkta på denna karta. Det är visserligen inte Hyaderna, men dess läge kan ändå hittas tämligen enkelt. På den sträcka av streckfiguren för Oxen som i Karta 2 löper från bokstaven ε via γ och fram till Aldebaran ligger stjärnor som tillsammans skapar formen av ett V och - med undantag för Aldebaran - är det stjärnor tillhörande Hyaderna som skapar detta V. Hyaderna återfinns emellertid också såväl inom V:ets gränser som en bit utanför. Hyaderna ligger på ungefär det dubbla avståndet som Alderbaran har till jorden. Aldebaran råkar bara ligga i samma riktnig sett från jorden som Hyaderna och ser därför skenbart ut att ingå i Hyaderna. Hyadernas ålder är beräknat till ca 800 miljoner år. Genom sitt läge markerar Hyaderna mittpartiet av Oxens ansikte och Aldebaran dess högra öga.
Plejaderna ligger mera självständigt för sig själv och lyser – trots att de ligger längre bort - också klarare än Hyaderna varför de är enklare att hitta på himlen än Hyaderna. Många tycker att Plejaderna liknar Karlavagnen i miniatyr. Baserar på sagor i den grekiska mytologin kallas de också för "De sju systrarna", men för blotta ögat kan man i allmänhet bara se 6 av Plejadernas stjärnor. Åldern på Plejaderna är beräknat till "bara" ca 100 miljoner år, och avståndet dit från jorden räknat till 400 ly. Om man studerar Plejaderna i en fältkikare eller ett litet teleskop ser man att många av dem lyser med ett vackert blåvitt till blått sken vilket betyder att de är heta stjärnor och hänförts till spektralgrupp B.
Nedan följer två länkar till intressanta hemsidor på Internet med fördjupad information samt fotografier, inte bara gällande Oxen, utan för samtliga stjärnbilder, eller "konstellationer" som de också kallas, samt tips om vad man kan hitta vad gäller astronomiska objekt inom det område på himlen som täcks av respektive stjärnbild:
Sky Map Constellation Photos Star Constellations Csillagképek
Astronets uppslagsverk
Solen
Nedanstående tabell visar solens upp- och nergång vid 3 tillfällen under november 2009. Tabellen baserar sina uppgifter på dataprogrammet "Starry Night".
| Upp | Ner | Uppetidens längd | Förändring | |
|---|---|---|---|---|
| 1:e | 07:10 | 16:22 | 9 tim 12 min | |
| 15:e | 07:40 | 15:55 | 8 tim 15 min | - 57 min (från 1:e november) |
| 30:e | 08:09 | 15:35 | 9 tim 17 min | - 49 min (från 15:e november) |
Av ovanstående tabell framgår att under november månad minskar dagens längd med sammanlagt 1 timme och 46 minuter.
Ett solfenomen som varit föremål för studier sedan långt tillbaka i historien är de s.k., "solfläckarna". Eftersom solen roterar ser fläckarna sedda från jorden ut som om de sakta rör sig över solskivan. Förekomsten av dylika fläckar på solen varierar med ganska bestämd regelbundenhet, och historiskt sett har kunnat konstateras att med i genomsnitt en längd på 11 år går fläckarna från ett minimumtillstånd till ett annat. Solen har nyligen påbörjat en ny period (benämnd solcykel nr 24), och de första fläckarna i denna nya period har bildats. F n råder sålunda ett solfläcksminimum, och det förväntas att successivt allt fler fläckar bildas tills ett solfläcksmaximum inträffar om några år, och solfläckarna därefter åter skall börja gå ner i antal till ett nytt solfläcksminimum om ca 11 år. Om du är intresserad av att observera dessa fläckar, så måste du använda särskild utrustning anpassad just för detta. Du får absolut inte titta direkt på solen varken med vanlig kikare eller med de egna ögonen (inte ens när det är mulet). Om du gör det – om så bara för en kort sekund- löper du mycket stor risk att bli permanent blind för resten av ditt liv. På http://www.spaceweather.com/ kan du dagligen hitta ny information om hur antalet solfläckar utvecklar sig.
Månens faser
Nymåne
|
1: a kvarteret
|
Fullmåne
|
3: e kvarteret
|
|---|---|---|---|
| 16 november | 24 november | 2 november | 9 november |
Planeterna
| 1 nov | 2 nov | 15 nov | 16 nov | 30 nov | 1 dec | ||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Merkurius | Upp | 6:54 | 8:23 | 9:43 | |||
| Ner | 16>21 | 15>59 | 15:59 | ||||
| Venus | Upp | 5:20 | 6:12 | 7:07 | |||
| Ner | 16:04 | 15:35 | 15:12 | ||||
| Mars | Upp | 21:45 | 21:21 | 20:46 | |||
| Ner | 14:13 | 13:32 | 12:44 | ||||
| Jupiter | Upp | 14:21 | 13:28 | 12:32 | |||
| Ner | 23:01 | 22:13 | 21:26 | ||||
| Saturnus | Upp | 3:11 | 2:24 | 1:32 | |||
| Ner | 15:38 | 14:45 | 13:48 | ||||
| Uranus | Upp | 15:12 | 14:16 | 15:17 | |||
| Ner | 2:37 | 1:40 | 0:40 | ||||
| Neptunus | Upp | 14:27 | 13:32 | 12:33 | |||
| Ner | 23:40 | 22:45 | 21:47 |
Ovanstående tabell visar klockslagen för upp resp. nergång för solsystemets planeter vid tre tillfällen under november, nämligen i början, mitten och slutet av månaden. Planeterna är i tabellen ordnade uppifrån och ner i samma ordning som de ligger i sina omloppsbanor räknat från solen och utåt. I tabellen saknas av lättförstådda skäl en planet och det är jorden. Skulle den likväl tagits med skulle den ha placerats mellan Venus och Mars, eftersom jorden ligger som 3e planet från solen räknat. Någon tycker sig kanske sakna Pluto i tabellen, men den himlakroppen har sedan några år tillbaka pga sin ringa storlek fått ändrad status till dvärgplanet, och är sålunda inte längre någon fullvärdig planet. Tabelluppgifterna är hämtade från ett speciellt dataprogram, som heter "Starry Night". Genom att kombinera uppgifterna med motsvarande för solen, som lämnats i det tidigare, kan vägledning erhållas för vilka tidsintervall tillräckligt mörker råder under planeternas uppetider, för att åtminstone den grundläggande förutsättningen för att observera dem skall vara uppfylld.
Nedan redovisas i vilka stjärnbilder planeterna befinner sig under november månad, samt lämnas vissa andra kommentarer härutöver.
Merkurius
Merkurius rör sig mycket mellan stjärnbilderna under november. Av nedanstående schema framgår dels vilka stjärnbilderna är och dels för vilken tidsperiod som Merkurius befinner sig i resp stjärnbild:
1 november i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin).
2-15 november i Vågens stjärnbild (=Libra på latin).
16-21 november i Skorpionens stjärnbild (=Scorpius på latin).
22-30 november i Ormbärarens stjärnbild (=Ophiuchus på latin).
Ingen av dessa fyra stjärnbilder syns dock på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1).
Merkurius tillhör normalt inte de lättaste planeterna att observera, eftersom den alltid håller sig i närheten av solen, men under november är chanserna att skåda planeten så gott som obefintliga.
Venus
Venus är i början av månaden i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), men fr o m 14 november går planeten över till Vågens stjärnbild (=Libra på latin) och stannar sedan där resten av månaden. Ingen av dessa båda stjärnbilder syns på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1).
Venus är himlens ljusaste objekt, näst efter solen och månen, så man kan svårligen missta sig på den när den väl visar sig. Fr.o.m. mitten av oktober 2008 och fram till slutet av mars i år har planeten visat sig i sin skepnad som s.k. "aftonstjärna" (innebärande att den då kunnat ses i anslutning till solens nedgång). Fr o m de sista dagarna i mars 2009 har Venus emellertid övergått till att i stället vara "morgonstjärna" innebärande att den numera visar sig i samband med gryningen. Om man är morronpigg är förutsättningarna under november att se planeten relativt goda. Venus går upp i ostsydost till sydost. I början av november sker uppgången ca 2 timmar före solens uppgång och i slutet av månaden ca 1 timme före.
Mars
Mars är hela månaden i Kräftans stjärnbild (=Cancer på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1) ligger Kräftans stjärnbild strax ovan horisonten i nordöst, men den markeras inte med någon streckfigur utan bara med sitt latinska namn (Cancer). Mars finns också markerad liggande strax ovan namnet Cancer på kartan.
Mars har varit försvunnen från natthimlen sedan augusti 2008, men kom fr o m juni i år tillbaka, och i november är möjligheterna att se den goda. Mars går upp i nordost. I början av månaden sker uppgången ca två timmar före midnatt och i slutet av månaden ca 3 timmar före. Efter sin uppgång är Mars sedan uppe hela natten och lyser starkt. Vid gryningen står planeten högt över horisonten i sydsydväst till sydväst.
Jupiter
Jupiter är hela månaden i Stenbockens stjärnbild (=Capricornus på latin), men på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1) syns bara en liten del av streckfiguren för Stenbocken. Den bit som syns ligger – utan namnangivelse - strax innanför horisontlinjen i sydväst och Jupiters läge har också – utan namnangivelse – markerats. Det är den stora svarta punkt som ligger kloss intill horisontlinjen på den lilla del av Stenbockens streckfigur som tagits med på kartan.
I november är förutsättningarna att se Jupiter relativt goda. Det är en ljusstark planet, och därför tämligen enkel att få syn på när den väl är uppe. När skymningen faller står planeten en bit över horisonten i sydsydost till söder och den går ner i sydväst till västsydväst någon eller några timmar före midnatt. Hela månaden befinner sig planeten Neptunus ganska nära Jupiter, se nedan under avsnittet om Neptunus.
Saturnus
Saturnus befinner sig hela månaden i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), men den stjärnbilden syns dock inte på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1).
Från årets början och tom juni lyste Saturnus praktfullt på natthimlen, men under juli började den försvagas och under augusti syntes den inte alls. I slutet av september kunde man dock åter börja skymta Saturnus och under oktober förbättrades möjligheterna allt mer, för att nu under november bli goda, förutsatt att man kan tänka sig att utnyttja natthimlen för observation även under den period av dygnets timmar som infaller efter midnatt och fram till gryningsdags. I november går Saturnus upp i öster någon eller några timmar efter midnatt. Vid gryningsdags står planeten en bra bit över horisonten i sydost till söder.
För att se Saturnus berömda ringar behövs ett litet teleskop som förstorar åtminstone 50 gånger. Tyvärr är ringarnas vinkel sedda från jorden emellertid liten just nu, varför de även med teleskop f n inte syns särskilt bra. Man kan dock se dom som två små piggar som sticker ut från planeten, en på vardera sidan.
Uranus
Uranus är hela månaden i Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin) och denna stjärnbild syns i sin helhet på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1). Där ligger den en bit över horisonten i sydväst.
Uranus syns faktiskt för blotta ögat som en mycket svag stjärna. För att kunna se den behöver man en mörk himmel och en bra karta så man vet vilken av de svaga prickarna som är Uranus.
Neptunus
Neptunus är hela månaden i Stenbockens stjärnbild (=Capricornus på latin), men på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1) syns bara en liten del av streckfiguren för Stenbocken. Den bit som syns ligger – utan namnangivelse - strax innanför horisontlinjen i sydväst.
Planeten är än ljussvagare än den ljussvaga Uranus, så för blotta ögat går den aldrig att se, utan det krävs minst en fältkikare för att klara detta (Neptunus magnitud överstiger 7, så enligt den inledande definitionen för denna guide borde objektet överhuvudtaget inte finnas med, men för att inte någon planet skulle utelämnas helt har objektet ändå tagits med här). Under hela månaden befinner sig planeten Neptunus i närheten av Jupiter, så skall man någon gång ändå försöka se den med enbart hjälp av en fältkikare, så är denna månaden kanske ett relativt gott tillfälle då Jupiter kan tjäna som vägvisare. Neptunus återfinns en liten bit snett ovan till vänster om Jupiter.
Asteroider
Eftersom asteroider är små objekt behövs instrument för att de ska kunna ses. För de som är intresserade av att se på asteroider finns det några som man kan titta på, och genom att klicka på någon av nedanstående länkar kan man komma till hemsidor på Internet där information om detta kan hämtas.
Monthly Index of Asteroid Occultation Path Predictions
OCCULTATIONS IN 2009 from GOFFIN
Kometer
Under november finns ingen komet prognostiserad som är tillräckligt ljusstark för att - utan krav på avancerad utrustning - lämpa sig för observation.
Information har hämtats från Seiichi Yoshida hemsida på Internet som har följande adress: Visual Comets in the Future (Northern Hemisphere).
Meteorskurar (sk "stjärnfall")
ZHR är en förkortning för den engelska termen "Zenithal Hourly Rate" och är ett mått för hur många "stjärnfall" som kan förväntas bli sedda i timmen (noga räknat om fallen hade kommit rakt uppifrån himlens mitt, dvs. zenit). Radianten är den punkt på himlen från vilken ljusstrecken från en viss meteorskur alltid tycks börja och sedan sprider sig i vilken riktning som helst.
Orsaken till meteorskurar är att jorden i sin omloppsbana runt solen med jämna mellanrum passerar genom stråk av stoft och gruskorn från kometer vars banor legat så att de passerat i närheten av solen. Kometer består huvudsakligen av is med inbäddade fasta småpartiklar, och om passagen förbi solen varit tillräckligt nära har kometen börjat tina på ytan, och fasta småpartiklar har då frigjorts och sedan blivit kvar efter att kometen försvunnit från solens närhet. När kometer tinar syns detta på himlen i form av "kometsvansar". När jorden passerar genom kvarvarande stoft från gamla kometsvansar upphettas detta stoft genom friktion i jordens atmosfär så mycket, att en del av det förbränns och nattetid kan observeras som lysande streck på himlen. Detta förbränningsfenomen benämns av astronomer för meteorer och av allmänheten ibland för "stjärnfall". En del kometer ligger i bestämda omloppsbanor runt solen, och det går därför att i förväg beräkna när de skall komma tillbaka och återigen runda solen. Omloppsbanorna runt solen är mer eller mindre utdragna, så därför är tidsperiodernas längd för passagerna runt solen mycket olika för de olika kända kometerna av detta slag. Perioderna kan variera från några år till 1000-tals år.
Under perioden 10-23 november uppträder en av de mera kända meteorskurarna, nämligen Leoniderna. Meteorerna i denna skur är snabba och syns därför bara under ett kort ögonblick. Beräknat maximum för Leoniderna är någon gång mellan 22.30 och midnatt den 17 november med ZHR=20, men några forskare hyser förhoppningar om att ZHR detta år kan bli högre än så, kanske ända upp till 100 eller mer. Skuren vid maximum beräknas dock inte vara längre än högst 5 minuter. Radianten ligger i den välkända Lejonets stjärnbild (varav skuren fått sitt namn), närmare bestämt i dess huvud, men tyvärr så har denna del bara nätt och jämt kommit över horisonten i nordost när skuren beräknas ha sitt maximum, så det kan därför bli svårt med observerandet vid den tidpunkten. På Karta 1 syns bara en liten bit av streckfiguren för Lejonets stjärnbild. Den bit som syns ligger – utan namnangivelse - strax innanför horisonten i nordost, och det är just en bit av Lejonets huvud som sticker fram. Bredvid står skrivet "Leo Minor", men det namnet åsyftar inte Lejonets stjärnbild utan en annan stjärnbild som på svenska heter "Lilla lejonet". För Lilla lejonet finns ingen streckfigur markerad. Ursprungskometen till Leoniderna heter Tempel-Tuttle och är en mycket välkänd komet som varit känd sedan långt tillbaka i människans historia. Omloppstiden för Tempel-Tuttle är 33 år och dess senaste passage av solen var 1998.
Det skall framhållas att alla meteorskurar är ganska så nyckfulla och därför svåra att prognostisera både beträffande exakt tidpunkt när de skall visa sig, och hur tydliga de kommer att vara. Vissa år stämmer skurarna bättre med vad som förväntas av dem och andra sämre. Hur det blir med Leoniderna i år återstår att se.
Ovanstående information om Leoniderna bygger bl a på IMO:s (International Meteor Organization) information. IMO:s hemsida på Internet kan nås via följande länk:
International Meteor Organization | International Collaboration in Meteor Science
Följande två länkar leder också till information om meteorskurar:
How to Watch Meteor Showers
Meteorsvärmar 2009
Astronomiska almanackor
För den som söker mer information om solen, månens och planeternas rörelser än vad som här berättats om, hänvisas exempelvis till vad som kan läsas om detta genom att klicka på nedanstående länk till en hemsida på Internet:
astroalma.se: Astronomiska almanackor
Lars-Bertil Düring