SE UPP

en guide för Kristianstadstraktens himmel under Mars 2010.

Guiden är i första hand tänkt som vägledning vid observation av natthimlen med hjälp av endast de egna ögonen eller med hjälp av en fältkikare. Därför har endast de någorlunda ljusstarka objekten tagits med innebärande att objekt med magnitud överstigande 7 uteslutits. Guiden lämnar också vissa uppgifter beträffande solens status.

Särskilt notabelt för mars.

Under mars inträffar både vårdagjämningen och sommartidens början. Se mera om detta under avsnittet om solen längre fram.

Planeterna Mars och Saturnus lyser nu starkt och lämpar sig därför för observation. Även planeten Venus är värd att hålla ögonen på och mot slutet av månaden även planeten Merkurius. Se mera om detta längre fram under det särskilda avsnittet om planeterna. 
 

Stjärnkarta

På annan plats på ASAK:s hemsida finns läsanvisningar för hur en stjärnkarta skall användas (klicka på knappen ”Nybörjarguiden” för att hitta dem).

Nedanstående bild (Karta 1) är en översiktlig karta över stjärnbildernas utseende på himlen över Kristianstad 15 mars kl 22:00. Stjärnbildernas namn på kartan är de latinska namnen. Endast i ett fall finns namnet på en enskild stjärna utsatt, och det är stjärnan Polaris som på svenska heter ”Polstjärnan”. Se mera om denna stjärnas betydelse för tydande av stjärnkartan i läsanvisningarna.

Väderstrecken på stjärnkartan är utsatt med de engelska förkortningarna där N står för norr (north), W för väster (west), E för öster (east) och S för söder (south). Observera att väster och öster på en stjärnkarta är omkastade jämfört med en landkarta. I den mån någon av planeterna eller månen är uppe just vid den tidpunkt kartan visar, så är även de utsatta, men så är inte fallet för månen i detta exempel och bland planeterna är det bara Mars och Saturnus som finns med.  Kartan är hämtad från en hemsida, som heter ”Heavens Above”. Under stjärnkartan finns en länk till den hemsidan, där du lätt kan ställa in vilket datum och klockslag som helst, som du önskar att stjärnkartan skall visa.

Om du skulle beställa fram en karta för samma datum och klockslag, men 2009 i stället för 2010, så skulle du se att kartan såg  exakt likadan ut med undantag för planeterna. Då skulle Saturnus vara väl synlig, men Mars saknas helt. Samma sak gäller alltid. För ett visst bestämt datum och klockslag ligger oberoende av år stjärnorna alltid på samma plats, men planeternas lägen skiftar. Innan man förstod att planeterna inte var stjärnor kallades planeterna i gamla tider därför för ”vandrings-stjärnor”.

KARTA 1 – Stjärnkarta för hela himlen över Kristianstad 15 mars 2010 kl 22.00.

Klicka på denna länk så kommer du till stjärnkartans hemsida:

Stjärnkarta över Kristianstad: Heavens above

På Karta 1 finns 20 stjärnbilder markerade med både namn och streckfigur, vilka listas i nedanstående tabell:

Svenskt namn Latinskt namn Kommentar
Stora Björn Ursa Major Den på kartan ritade streckfiguren kallas i Sverige för Karlavagnen, men den är bara en del av hela stjärnbilden.
Lilla Björn Ursa Minor Se texten ovan Karta 1 om dess viktiga stjärna, Polstjärnan (på latin Polaris).
Draken Draco Stor stjärnbild som avses visa ett krälade drakodjur.
Herkules Hercules Namn på en av den grekiska mytologins största hjältar. Stor, men ganska otydlig stjärnbild.
Norra Kronan Corena Borealis Liten, men tydlig bild (åtminstone när den kommit högt på himlen).
Björnvaktaren Bootes Liknar en pappersdrake. Starkaste stjärnan heter Arkturus.
På kartan står Boötes som av någon anledning ofta används internationellt i stället för det latinska namnet Bootes.
Cepheus Cepheus Namn på en kung i den grekiska mytologin.
Cassiopeja Cassiopeia Cepheus drottning. Stjärnbilden liknar ett stort W.
Andromeda Andromeda Dotter till Cassiopeja och gift med Perseus. Karta 1 visar Andromeda som ett långt och något böjt streck med en liten tagg mitt på, men strecket är bara en del av hela stjärnbilden.
Perseus Perseus Son till Zeus. Zeus var den främste guden i den grekiska
mytologin.
Triangeln Triangulum Formen är en triangel. Stjärnbilden är en av himlens minsta.
Väduren Aries Sagodjur från den grekiska mytologin. Det på Karta 1 uppritade
lilla strecket är dock bara en del av hela stjärnbilden. (Det lilla strecket ligger precis efter namnet Triangulum, men namnet Aries har tyvärr hamnat en bra bit under strecket).
Jungfrun Virgo Den på Karta 1 uppritade fyrkanten är bara en del av hela stjärnbilden.
Lejonet Leo Stor tydlig stjärnbild, med god likhet med ett liggande lejon, eller åtminstone en sfinx.
Kusken Auriga Dess starkast lysande stjärna heter Capella.
Oxen Taurus Dess starkast lysande stjärna heter Aldebaran.
Tvillingarna Gemini De två starkaste stjärnorna heter Castor och Pollux.
Orion Orion En av de största och allra mest kända stjärnbilderna. Orion var i den grekiska mytologin en stor jägare.   
Lilla Hunden Canis Minor Liten stjärnbild, men en av dess stjärnor som heter Procyon lyser mycket starkt. 
Vattenormen Hydra Himlens – totalt runt hela jordklotet - allra största stjärnbild, men den är ljussvag och på Karta 1 syns dessutom bara en del av bilden.


På Karta 1 finns dessutom 10 stjärnbilder markerade med namn, men utan streckfigur. Anledningen till detta är att kartritaren inte bedömt dessa stjärnbilder som tillräckligt tydliga för att motivera detta. Dessa listas i nedanstående tabell:


Svenskt namn Latinskt namn
Jakthundarna Canes Venatici
Lilla lejonet Leo Minor
Lodjuret Lynx
Kräftan Cancer
Bägaren Crater
Berenikes Hår Coma Berenices
Enhörningen Monoceros
Giraffen Camelopardalis
Ödlan Lacerta
Sextanten Sextans

 På Karta 1 syns också några stjärnbilder som väl är markerade med streckfigur, helt eller delvis, men utan namnangivelse. Anledningen till att  namnet inte kommit med är att det helt enkelt fallit bort då horisonten ritats upp av dataprogrammet för den valda tidpunkten, 15 mars kl 22:00. Genom att  välja ett lämpligt annat klockslag, före
eller efter 22:00, som kartan skall visa kan namnen göras synliga.


Månadens stjärnbild

Varje månad väljs en stjärnbild ut för närmare presentation under denna rubrik. Presentationen handlar i första hand om själva bilden som kan ses för blotta ögat, och inte så mycket om andra astronomiska objekt i form av exempelvis galaxer och nebulosor, som med hjälp av teleskop kan återfinnas inom det område på himlen som bilden täcker. För de som är intresserade av dylika objekt hänvisas t ex till vad som kan läsas om detta på annan plats på ASAK:s hemsida, nämligen under länken ”Årstids- och Messierguide”. Den länken hittas genom att klicka på knappen ”Observationer” som återfinns i den blå menyraden längst till vänster.

I presentationen lämnas också en kulturhistorisk bakgrund till bilden, hämtad från olika folkslags mytologi, företrädesvis den grekiska, men det skall framhållas att denna del av presentationen är förbunden med en hel del osäkerhet, för i allmänhet innehåller inte det mytologiska stoffet en enhetlig berättelse, utan tvärt om finns det vanligtvis många versioner, som sinsemellan skiljer sig åt i högre eller lägre grad. Strävan vid val av version har dock varit att försöka finna den som idag torde vara den mest återgivna, eller i vart fall vara bland de mest återgivna. Detta med osäkerheten kring bildens historiska bakgrund understryker egentligen bara det faktum att stjärnbilder är någonting relativt, och såväl hur man sätter samman dem som hur man sedan tolkar  sammansättningarna kan skifta från folkslag till folkslag, eller för den skull från person till person. Ingen variant behöver vara riktigare eller sannare än någon annan, det hela är ytterst bara fråga om tycke och smak. Fr o m 1932 har emellertid 88 stjärnbilder fått en officiell status inom den astronomiska vetenskapen beträffande namn och total utsträckning på himlen, och det är bland dessa 88 som urvalet för presentation här görs. Detta hindrar dock inte att när stjärnbilderna skall ritas upp som streckfigurer så förekommer än idag olika versioner inom litteraturen, och då det gäller den kulturhistoriska bakgrunden ingick inte denna alls när de 88 bildernas officiella status fastställdes.  

Beträffande de enskilda stjärnorna som ingår i stjärnbilderna kommer när sådan information lämnas den i allmänhet vara begränsad till beteckningar, vilket oftast handlar om deras grekiska bokstav i kombination med den latinska förkortningen för stjärnbilden. I den mån det ännu i vår tid existerar någorlunda vedertagna egennamn för de enskilda stjärnorna i en stjärnbild kommer dock strävan vara att försöka finna ut och omnämna även dessa. Presentation av de fysikaliska egenskaperna för de enskilda stjärnorna kommer bara att lämnas sporadiskt och ofta saknas helt. De som önskar mera information om de enskilda stjärnorna än så får sålunda vända sig till andra källor än denna guide.

Det finns som sagt f n sammanlagt 88 internationellt namngivna och erkända stjärnbilder att skåda på himlavalvet runt hela jordklotet, vilket gällt sedan 1932. Deras namn är oftast av mycket gammalt datum och anknyter ofta – liksom för övrigt ev namn på enskilda stjärnor – ursprungligen till den babyloniska, grekiska, romerska (latin) eller arabiska språkvärlden. En del stjärnbilder ligger emellertid så långt ner på den södra himmelssfären att de aldrig kan ses från Kristianstads horisont, och dessa tas därför aldrig med för någon presentation här. En som emellertid kan ses härifrån är den stjärnbild som på svenska heter Lejonet, och det är den som i det följande presenteras denna gång.

Först visas två delkartor av himlen med Lejonet i centrum (Kartorna 2 och 3), vilka följs av en tabellerarisk sammanställning med kortfakta och därefter avslutas presentationen med verbal beskrivning/kommentarer. Eftersom stjärnbildernas utseende inte ändras, bara deras placering på himlen (se mera om detta i de läsanvisningar som ovan refereras till under rubriken ”Stjärnkarta”), så gäller delkartorna alltid, dvs oberoende av datum eller klockslag. Karta 2 är den mest koncentrerade och överblickar i stort sett bara Lejonet och dess allra närmaste omgivningar, medan Karta 3 har ett större perspektiv och omfattar i det närmaste 1/3 av den himmel som Karta 1 visar.

 


KARTA 2 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Lejonet och dess närmaste omgivningar(bilden hämtad från Wikipedia).

KARTA 3 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Lejonet och dess omgivningar (bilden hämtad från dataprogrammet Starry Night). Lejonet ses något till höger om mitten på kartan. Övriga stjärnbilder som syns helt eller delvis på kartan är: Sextanten (nedanför Lejonet); Vattenormen (beskuren till höger om Sextanten); Kräftan (uppe i kartans övre högra hörn); Lilla lejonet (ovanför Lejonet); Lodjuret (mycket starkt beskuret ovanför Lilla lejonet); Stora Björnen (beskuren till vänster om Lilla lejonet); Draken (mycket starkt beskuren uppe i kartans övre vänstra hörn); Björnvaktaren (i kartans nedre vänstra hörn); Jakthundarna (till höger om Björnvaktaren); Berenikes hår (till höger om Jakthundarna); Jungfrun (starkt beskuren nedanför Berenikes hår och Lejonet).

 

Kortfakta om Lejonet

Latinskt namn

Leo

Latinsk genitivform

Leonis

Latinsk förkortning

Leo

Storleksordning bland de 88 officiellt erkända stjärnbilderna

 Nr 12

Observerbarhet

Helt synlig vid latituder mellan 57º sydlig bredd och 82º nordlig bredd.

Stjärnor namngivna med egennamn. Samtliga finns markerade på Karta 2 åtminstone med sina grekiska bostäver . 

Listningen är begränsad till sådana som ligger på streckfiguren enl Karta 2, men det finns ytterligare fler av Lejonets  stjärnor  som har egennamn.
Regulus (αLeo), latin för prins, men stjärnan är också känd under namnet  Kalb Al Asad som är arabiska med betydelsen ”lejonets hjärta”. (Kalb betyder hjärta och Asad står för lejon).

Denebola (βLeo), en förkortning som kan härledas till arabiskans ”Dheneb Alased” med betydelsen ”lejonets svans”.

Algieba  (γLeo), från arabiskan med härledd betydelse ”nosen” (trots att stjärnans placering finns i lejonets man) .

Zosma (δLeo), grekiskt ord som betyder ”gördel”, men underförstått skall betydelsen här vara ”lejonets ländrygg”.

 Ras Elased Australis (εLeo), en kombination av arabiska (Ras Elased) och latin (Australis) som tillsammans får betydelsen ”den södra i lejonets huvud” ; (här underförstått stjärnan). Ras betyder huvud. Elased är en sammandragning av El Ased som betyder lejonet. Australis betyder söder/södra.

 Aldhafera (ζLeo), arabiska för ”fläta” eller ”hårlock” som här får tydas till ”lejonets man”.

Al Jabhah (ηLeo), arabiska för ”framdelen”, som här får tydas till ”lejonets bröst”.

Chort (θLeo), arabiska för ”litet revben”.

Rasalas (μLeo), från arabiskan som kan härledas till ord med den direkta betydelsen ”lejonets huvud”. I gamla –tider hette stjärnan ”Rasalasad Borealis”. Tillägget ”Borealis” kommer från latinet och har betydelsen ”norra”. Detta tillägg fanns för att skilja stjärnan från Ras Elased Australis (εLeo) som omnämnts ovan. 

Ljusaste stjärnan

Regulus (α Leo) med magnituden 1,34.

Stjärna närmast jorden

Wolf 359. Avstånd 7,78 ly. Läget för denna stjärna finns tydligt  markerad på Karta 2. Den har magnituden 13,44 vilket gör att den inte  går att se för blotta ögat. Av stjärnorna liggande på streckfiguren för Lejonet enl Karta 2 är Denebola närmast med 36,18 ly.

Antal Messierobjekt

5

Närmast angränsande stjärnbilder. Jmf utseendet på de tre kartorna 1, 2 och 3

Stora Björnen, Lilla lejonet, Lodjuret,  Kräftan , Vattenormen, Sextanten, Bägaren, Jungfrun och Berenikes hår.

 

Lejonet är en gammal stjärnbild, känd från antikens Grekland och Rom. Det lejon som åsyftas är hämtat från den grekiska mytologins sagovärld och kallas för ”det nemeiska lejonet”. Berättelsen om ”det nemeiska lejonet” ingår i sagorna rörande hjälten Herkules. Lejonet bodde i en grotta nära staden Nemea i Grekland och plågade lokalbefolkningen genom att attackera och äta upp många bland dem. Herkules åtog sig att döda lejonet, vilket han lyckades med efter hård kamp. Denna bravad räknas som ett av hans sammanlagt 12 sk ”storverk”.

Herkules är också en stjärnbild och finns som tidigare angivits, liksom Lejonet, med på Karta 1. Lite förvånande är att Lejonet är en tydlig stjärnbild med starka stjärnor, medan Herkules består av tämligen ljussvaga och därmed framträder otydligt. Eftersom Herkules är hjälten och Lejonet odjuret hade man annars förväntat sig att det borde varit tvärt om. Mera om Herkules och hans storverk finns att läsa under avsnittet ”Månadens stjärnbild” i månadsguiden för juli 2009. Du hittar den guiden genom att i den gula menyraden till vänster klicka på länken ”Juli” (under rubriken 2009).

Karta 2 visar stjärnbilden Lejonet och dess närmaste omgivningar. De heldragna gröna linjerna visar Lejonet ritad som streckfigur. Hela stjärnbildens täckningsområde på himlen i den moderna astronomin är avgränsat med gulstreckad gränslinje. De svarta runda punkterna på Karta 2 markerar enskilda stjärnor. Ju större punkt desto starkare lysande stjärna på natthimlen (= lägre magnitud). De heldragna linjerna i streckfiguren (som på Karta 2 dessutom gjorts gröna) syns givetvis inte på himlen, utan dessa får man bara tänka sig när man studerar stjärnbilden. Den rödstreckade linjen som skär lite snett genom kartans nedre högra hörn markerar den del av den sk ”Ekliptikan” som går genom stjärnbilden Lejonet. Ekliptikan är en konstgjord linje som markerar den bana på himlen som solen - relativt bakomliggande stjärnor sett från jorden - skenbart ständigt rör sig. På ett år passeras sammanlagt 13 bestämda stjärnbilder, och under tiden för passagen av viss bild sägs solen ”befinna sig i” just den bilden. Tillsammans kallas dessa 13 bilder för ”djurkretsen” (eller ”Zodiaken”), trots att flera av bilderna inte föreställer något djur.  Namnen på 12 av dem används i horoskop som bl a kan återfinnas i många veckotidningar. Förutom namnet på stjärnbilderna har dessa horoskop emellertid ingenting som helst med astronomi att göra. Inte ens datumen som horoskopen anger som begränsningar för de olika stjärnbilderna stämmer överens med när solen verklig ”befinner sig i” resp bild, och en av bilderna som solen passerar, Ormbäraren, finns överhuvudtaget inte alls med i horoskopen.

Vid betraktande av streckfiguren på Karta 2 kan de flesta acceptera att bilden symboliserar ett lejon i liggande ställning, eller åtminstone en sfinx. Att stjärnbilder i allmänhet äger likhet med vad de sägs föreställa är inte alls självklart, så att likheten är så pass påtaglig som den ändå är i fallet Lejonet är faktiskt anmärkningsvärt. Beteckningarna och namnen på de enskilda stjärnor som bygger upp figuren framgår av Karta 2 samt av den schematiska sammanställningen med kortfakta om Lejonet. Det skall framhållas att det också finns andra sätt att rita streckfiguren för Lejonet än det som visas i Karta 2, och detta är heller ingenting ovanligt när det gäller stjärnbilder, utan helt enkelt något man som amatörastronom måste stå ut med. Huvuddragen i de olika versionerna är dock i de flesta fallen desamma och det är ju ändå huvudsaken. I Karta 3, som kommenteras i nästa stycke, finns t ex en annan version av streckfigur.

Karta 3 erbjuder hjälp med att identifiera den fulla bilden av ett lejon, för den kartan visar de återgivna stjärnbilderna med de verkliga utseenden, som de en gång i tiden hade för de människor som hittade på stjärnbilderna, i detta fall folket i det antika Grekland. Inuti fullfigurbilderna är också ritade streckfigurer av samma typ som i Karta 2. Stjärnbilders streckfigurer skapas sålunda genom sammanbindning av särkilt utvalda stjärnor i akt och mening att underlätta igenkännandet av hela objektet, som stjärnbilden ifråga avser att illustrera.

Om man inte bryr sig om när under dygnets mörka timmar man tittar, så kan - med undantag för augusti och september - Lejonet alltid ses i sin helhet från Kristianstad (sommartid kan det dock liksom för alla andra stjärnbilder vara lite svårare på grund av de ljusa nätterna). Allra högst på himlen på ”tittarvänlig” tid kl 22 står stjärnbilden dock under månaderna mars och april. Lejonet tillhör för de flesta en lätt bild att få syn på. För att hitta den kan man - om man är nybörjare i konsten att skåda stjärnbilder - lämpligen börja med att studera en stjärnkarta av den typ som framgår av Karta 1, och  vid behov eventuellt ta hjälp av de särskilda anvisningarna för dess tydande som det hänvisas till i första stycket ovan under rubriken Stjärnkarta. Just vid den tidpunkt som Karta 1 avser ligger som synes Lejonet högt upp på himlen i sydöst.

När man är klar över i vilket huvudsakligt väderstreck och höjd på himlen man skall titta får de flesta syn på bilden ganska omgående. Skulle det ändå vara svårt bör man först försöka få syn på den främre delen av lejonbilden. Denna del av stjärnbilden kallas allmänt för ”Skäran” just därför att den har denna form. Skäran är ett skörderedskap som användes i gamla tider för att kapa sädesstrån och som kan liknas vid ett omvänt frågetecken. Denna kontur av skära börjar med stjärnan εLeo i spetsen och slutar nederst med Regulus. Däremellan ligger stjärnorna μLeo, ζLeo, Algieba och ηLeo (jmf Karta 2). När man kan se denna skära, så har man fått en uppfattning om stjärnbildens totala proportioner på himlen och sedan återstår egentligen ingenting annat än att träget leta efter resten av stjärnorna i bilden tills hela bilden framträder klart, och detta lyckas säkert efter en liten stund, för Lejonet är bland de allra tydligaste stjärnbilderna som finns.

En stjärnbild som inte ingår bland de 88 officiellt erkända stjärnbilderna kallas för en asterism. På himlen finns många asterismer och den i föregående stycke nämnda ”Skäran” är ett exempel. Den mest kända asterismen är annars ”Karlavagnen”. Denna förvisso stora och tydliga stjärnbild, och bland den svenska allmänheten utan tvekan mest kända, är icke desto mindre  blott en asterism bland fackastronomer. Den officiellt erkända stjärnbilden, som Karlavagnen är en del av, heter Stora Björnen. Den är en av himlens allra största (nr 3 i storleksordning), men att se hela Stora Björnen är lika svårt som det är lätt att se Karlavagnen, för det är endast Karlavagnsdelen som består av ljusa stjärnor, övriga är tämligen ljussvaga. Nedan visas en karta över Stora Björnen och dess närmaste omgivningar. Som synes utgör Karlavagnen bara björnens svans (alltför långa för att stämma med den hos en verklig björn) samt dess högra höft.



KARTA 4 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Stora Björnen och dess omgivningar (bilden hämtad från dataprogrammet Starry Night).

Asterismer behöver emellertid inte bara vara delar av större bilder, utan kan också vara sammansatta av stjärnor som var för sig ingår i olika stjärnbilder. Ett exempel på sådan är den välkända asterismen ”Sommartriangeln” som utgörs av tre mycket ljusstarka stjärnor, nämligen Deneb i Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen. Mera om Sommartriangeln finns att läsa under avsnittet ”Månadens stjärnbild” i månadsguiden för augusti 2009. Du hittar den guiden genom att i den gula menyraden till vänster klicka på länken ”Augusti” (under rubriken 2009).

I den tabellariska sammanställningen med kortfakta om Lejonet nämns att den stjärna i stjärnbilden som ligger närmast jorden heter Wolf 359. Avståndet är 7,78 ly. Läget för denna stjärna finns tydligt markerad på Karta 2, liggande i det närmaste mitt på Ekliptikan. Den har magnituden 13,44 vilket gör att den inte går att se för blotta ögat. Bland de idag kända stjärnorna är Wolf 359 den tredje närmaste. Allra närmast är en stjärna vid namn Rigil som ligger i stjärnbilden Kentauren. Den ligger på avståndet 4,39 ly och kan i och för sig ses för blotta ögat, men dock aldrig från Kristianstads horisont eftersom den ligger alltför långt ner på den södra stjärnhimlen. Den nästnärmaste stjärnan går under namnet ”Barnhard´s stjärna”. Den finns i stjärnbilden Ormbäraren, och ligger på avståndet 5,96 ly, men går inte att se för blotta ögat eftersom dess magnitud uppgår till 9,53. Det skall anmärkas att Rigil egentligen är ett trippelstjärnesystem, så med beaktande av detta kommer Wolf 359 sålunda att vara den femte närmaste stjärnan till jorden (solen undantagen). Wolf 359 bär namn efter sin upptäckare, den tyske astronomen Max Wolf, som upptäckte stjärnan 1917. Anledningen till numret 359 är att Wolf 1919 publicerade en katalog över – inte i första hand de närmaste – utan de stjärnor som sedda från jorden föreföll röra sig snabbast över himlavalvet (sedda från jorden rörde sig även dessa mycket långsamt, men även långsamhet kan graderas och några kan utnämnas till minst långsamma dvs detsamma som snabbast). Katalogen innehöll drygt 1000 stjärnor och Wolf 359 fick ordningstalet 359 i denna katalog.
Wolf är en liten stjärna av spektraltyp M, innebärande att den tillhör de svalaste stjärnorna och lyser med rött sken.

Nedan följer två länkar till intressanta hemsidor på Internet med fördjupad information samt fotografier, inte bara gällande Lejonet, utan för samtliga stjärnbilder, eller ”konstellationer” som de också kallas, samt tips om vad man kan hitta vad gäller astronomiska objekt inom det område på himlen som täcks av respektive stjärnbild:

Astronet Uppslagsverk

Sky Map Constellation Photos Star Constellations Csillagképek

För den intresserade som vill lära sig mer om vad stjärnor är, hur de föds, lever och dör kan känvisas till den blå  menyraden längsttill  vänster  som bl a innehåller knappen "NybörjarGuiden". Efteratt ha klickat på den kan  man under rubriken "Guider" hitta en gul text som heter "Fakta om stjärnor". Om man klickar på den texten får man fram ett dokument med grundläggande fakta om dessa saker. Det finns också en  uppsjö av böcker om astronomi  på olika
kunskapsnivåer att ta del av på bibliotek och i bokhandeln. Det finns även flera tidsskrifter speciellt inriktade på astronomi. Förutom  ASAK:s hemsida finns många andra hemsidor på Internet med  intressant läsning om astronomi.

Solen

 Nedanstående tabell visar solens upp- och nergång vid 3 tillfällen under mars 2010.


 

Upp

Ner

Uppetidens längd

Förändring

1:e

 06:55

 17:37

       10 tim 42 min

 

15:e

 06:19

 18:06

       11 tim 47 min

  + 1 tim 05 min (från  1:e mars)

31:e

 06:37

 19:39

       13 tim 02 min

  + 1 tim 15 min (från 15:e mars)


Av ovanstående tabell framgår att under mars månad ökar dagens längd med sammanlagt 2 timmar och 20 minuter. Observera dock att 31 mars går solen upp 18 minuter senare än vad den gjorde 15 mars. Denna underlighet beror dock enbart på att Sverige natten mellan lördagen den 27 och söndagen 28 mars går över till sommartid. När klockan visar 02:00 (normaltid) den 28 mars skall den vridas fram 1 timme och ställas på 03:00 (sommartid). Den som slaviskt följer klockan, och alltid somnar och vaknar vid bestämda klockslag oberoende av normal- eller sommartid får sålunda sova 1 timme mindre den natten. Denna förlorade timme fås dock tillbaka natten mellan lördagen 30 oktober och söndagen 31 oktober då sommartiden upphör och klockan plötsligt kl 03:00 (sommartid) 31 oktober skall ställas tillbaka 1 timme till 02:00 (normaltid).

En annan speciell händelse som inträffar under mars - och som till skillnad från sommartiden är en direkt astronomisk händelse - är den sk vårdagjämningen, som i år inträffar lördagen den 20 mars. Då anses av hävd att dagen och natten är lika långa, (men skall man vara riktigt noga så inträffar detta i verkligheten redan ett par dygn tidigare, vilket beror på ljusbrytningen i jordens atmosfär). Vad som astronomiskt sker vid vårdagjämningen är att solen i sin årliga bana över himlavalvet(banan kallas för ”ekliptikan”) då korsar en annan linje på himlavalvet, nämligen den som kallas för ”himmelsekvatorn” och som är en projicering av jordens verkliga ekvator ut på himmelssfären. Att inte himmelsekvatorn och ekliptikan ligger i samma plan beror på jordaxelns lutning (23,5˚) mot sitt rotationsplan runt solen. Detta med att solens bana ”ekliptikan” skär ”himmelsekvatorn” inträffar två gånger varje år. Den andra gången detta inträffar 2010 blir 23 september, och då kallar vi den tidpunkten för höstdagjämningen.

Vid vårdagjämningen står solen mitt på dagen i zenit vid jordens ekvator. För varje dag därefter flyttar sig zenitplatsen allt mer norrut på jordklotet tills solen når Kräftans vändkrets (nordlig breddgrad 23,5˚)vilket i år sker 21 juni, och då säger vi att den dagen inträffar sommarsolståndet med årets längsta dag. Därefter minskar dagen i längd och zenitpunkten på jordklotet flyttar sig alltmer söderut. 23 september har zenitpunkten åter blivit ekvatorn och då är det som sagt höstdagjämningen i Sverige. Det sk vintersolståndet, årets kortaste dag inträffar i år 22 december. Då har solens zenitplats flyttats till Stenbockens vändkrets som ligger på 23,5˚ sydlig breddgrad. Sedan börjar solen återigen en ny årlig vandring mellan sina båda vändkretsar.

Ett solfenomen som varit föremål för studier sedan långt tillbaka i historien är de s.k., ”solfläckarna”. Eftersom solen roterar ser fläckarna sedda från jorden ut som om de sakta rör sig över solskivan. Förekomsten av fläckar på solen varierar med ganska bestämd regelbundenhet, och historiskt sett har kunnat konstateras att med i genomsnitt en längd på 11 år går fläckarna från ett minimumtillstånd till ett annat. Solen har nyligen påbörjat en ny period (benämnd solcykel nr 24), och de första fläckarna i denna nya period har bildats. F n råder sålunda ett solfläcksminimum, och det förväntas att successivt allt fler fläckar bildas tills ett solfläcksmaximum inträffar om några år, och solfläckarna därefter åter skall börja gå ner i antal till ett nytt solfläcksminimum om ca 11 år. Om du är intresserad av att observera dessa fläckar, så måste du använda särskild utrustning anpassad just för detta. Du får absolut inte titta direkt på solen, varken med vanlig kikare eller med de egna ögonen (inte ens när det är mulet). Om du gör det – om så bara för en kort sekund- löper du mycket stor risk att bli permanent blind för resten av ditt liv. På internet kan du dagligen hitta ny information om hur antalet solfläckar utvecklar sig under denna webbadress:

www.spaceweather.com


Månens faser


Nymåne
14 mars 		1:a kvarteret
23 mars   		 Fullmåne
30 mars		 3:e kvarteret
7 mars


PLANETERNA

 

 

 

1 mars

2 mars

15 mars

16 mars

31 mars

1 april

                 Merkurius

UPP

06:57

 

06:32

 

06:51

 

NER

16:19

 

18:06

 

21:22

 

             Venus

UPP

07:23

 

06:40

 

07:10

 

NER

18:41

 

19:32

 

21:31

 

Mars

UPP

12:53

 

11:59

 

12:15

 

NER

 

06:29

 

05:28

 

05:25

              Jupiter

UPP

07:03

 

06:13

 

06:15

 

NER

17:25

 

16:51

 

17:10

 

               Saturnus

UPP

19:29

 

18:27

 

18:17

 

NER

 

07:49

 

06:53

 

06:48

         
Uranus

UPP

07:23

 

06:29

 

06:27

 

NER

19:01

 

18:11

 

198:13

 

              Neptunus

UPP

06:40

 

05:45

 

05:43

 

NER

16:07

 

15:15

 

15:15

 

 

Ovanstående tabell visar klockslagen för upp resp. nergång för solsystemets planeter vid tre tillfällen under mars, nämligen i början, mitten och slutet av månaden.  Planeterna är i tabellen ordnade uppifrån och ner i samma ordning som de ligger i sina omloppsbanor räknat från solen och utåt. I tabellen saknas av lättförstådda skäl en planet och det är jorden. Skulle den likväl tagits med skulle den ha placerats mellan Venus och Mars, eftersom jorden ligger som 3e planet från solen räknat. Någon tycker sig kanske sakna Pluto i tabellen, men den himlakroppen har sedan några år tillbaka pga sin ringa storlek fått ändrad status till dvärgplanet, och är sålunda inte längre någon fullvärdig planet. Tabelluppgifterna är hämtade från ett speciellt dataprogram, som heter ”Starry Night”. Genom att kombinera uppgifterna med motsvarande för solen, som lämnats i det tidigare, kan vägledning erhållas för vilka tidsintervall tillräckligt mörker råder under planeternas uppetider, för att åtminstone den grundläggande förutsättningen för att observera dem skall vara uppfylld.

Nedan redovisas i vilka stjärnbilder planeterna befinner sig under mars månad, samt lämnas vissa andra kommentarer härutöver.


Merkurius

Merkurius är 1 mars i Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin), men går 15 mars över till Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin), men ingen av dessa båda bilder syns dock på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, (Karta 1).

Merkurius är för det mesta svår att observera, eftersom den alltid håller sig i närheten av solen, men de sista dagarna i mars finns chans vid skymningsdags att se den lågt i väster, men chanserna är bättre en bit in i april. I slutet av mars står planeten nära Venus.


Venus

Venus är 1 mars i Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin), men går 4 mars över till Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin) för att slutligen 31 mars landa i Vädurens stjärnbild (=Aries på latin). Av dessa tre är det endast Väduren som finns markerad på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, (Karta 1). Den markeras med ett litet streck strax ovan horisonten i nordväst, alldeles till höger om namnet ”Triangelum”. Namnet ”Aries” har tyvärr hamnat en bit nedanför.

Venus är himlens ljusaste objekt, näst efter solen och månen, så man kan svårligen missta sig på den när den väl visar sig. Fr.o.m. mitten av oktober 2008 och fram till slutet av mars 2009 har planeten visat sig i sin skepnad som s.k. ”aftonstjärna” (innebärande att den då kunnat ses i anslutning till solens nedgång). Fr o m de sista dagarna i mars 2009 övergick Venus emellertid till att i stället vara ”morgonstjärna” innebärande att den visat sig i samband med gryningen. Under de första dagarna av december 2009 avslutade Venus dock sin sejour som ”morgonstjärna”, och har varit försvunnen sedan dess tills den återkom under andra halvan av februari 2010, men då på nytt i form av ”aftonstjärna”. När den nu återkommit visar den sig först stående lågt på himlen i väster vid skymningsdags, men observationsförhållandena förbättras dag för dag. I slutet av mars står planeten nära Merkurius.


Mars

Mars är hela månaden i Kräftans stjärnbild (=Cancer på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1) finns läget för Kräftan markerad med sitt latinska namn (Cancer), men utan streckfigur. Namnet är skrivet mellan streckfigurerna för Lejonet (=Leo på latin) resp Tvillingarna (Gemini på latin). Tvillingarna återfinns högt upp på himlen i sydväst och Lejonet ligger också högt upp, men i sydöst. Mars finns på Karta 1 tydligt markerad med sitt namn och en punkt (båda i blå färg) liggande strax ovan namnet Cancer och nära intill Tvillingarnas streckfigur.

Mars ligger som kartan visar nästan i linje med och på relativt kort avstånd från Tvillingarnas två starkast lysande stjärnor, Castor och Pollux. Tillsammans ser de ut som 3 stjärnor i rad, i stil med de välkända tre stjärnorna som tillsammans bildar Orions bälte, men avstånden är betydligt kortare mellan de tre stjärnorna i Orions bälte. Raden med Castor, Pollux och Mars är ordnad så att Castor ligger överst, därunder Pollux och längst ner mot horisonten Mars. Mera om Castor och Pollux finns att läsa under rubriken ”Månadens stjärnbild” i förra månadens månadsguide. Du hittar den om du klickar på länken ”Februari” under rubriken 2010 i den gula menyraden till vänster. Mera information om stjärnbilden Orion och dess bälte kan du på motsvarande sätt hitta om du klickar på länken ”December” under rubriken 2009. Den magnifika Orionstjärnbilden syns även på den i denna månadsguide inledande översiktliga stjärnkartan, Karta 1. Där ligger Orion strax över horisonten i sydväst.    

Mars försvann från natthimlen i augusti 2008, men kom tillbaka i juni 2009,  och nu i mars 2010 är möjligheterna att se den mycket goda. Planeten lyser starkt hela natten. Vid skymningsdags står Mars högt över horisonten i sydost till söder. Vid sin nergång som sker vid gryningsdags återfinns Mars i nordväst. 


Jupiter

Jupiter är hela månaden i Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin), men denna syns dock inte på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1).

Jupiter försvann från natthimlen i mitten av förra månaden och återkommer inte förrän i slutet av april.


Saturnus

Saturnus befinner sig hela månaden i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), och den bilden markeras tydligt på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1). Där ligger den strax ovan horisontlinjen i sydöst. Saturnus läge är tydigt markerat på kartan med sitt namn och en punkt i blå färg liggande en bra bit över horisonten i sydöst, vid sidan och till höger om streckfiguren för Jungfruns stjärnbild.
 
Under mars är chanserna för observation av Saturnus goda. Planeten går upp rakt i öster. I början av mars sker detta c:a 19:30 på kvällen, men allteftersom månaden går blir tidpunkten allt tidigare för att i slutet av månaden ligga omkring 17:15 normaltid, men fr o m övergången till sommartid 29 mars får man lägga till en timme och man hamnar då på 18:15. Efter sin uppgång är Saturnus sedan uppe hela natten. Vid gryningsdags står planeten en bit över horisonten i västsydväst till väster.

För att se Saturnus berömda ringar behövs ett litet teleskop som förstorar åtminstone 50 gånger. Tyvärr är ringarnas vinkel sedda från jorden emellertid liten just nu, varför de även med teleskop f n inte syns särskilt bra. Man kan dock se dom som två små piggar som sticker ut från  planeten, en  på vardera sidan.
   

Uranus

Uranus är hela månaden i Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1) syns dock inte denna bild.

Planeten är mycket ljussvag, så för blotta ögat går den vanligtvis inte att se, utan det krävs nog i allmänhet minst en fältkikare för att klara detta. Under mars är chanserna dåliga att se den, för den ligger alldeles i närheten av solen. När den ligger så pass nära är det dessutom farligt att använda vanlig kikare för att söka efter planeten, för om man har otur och råkar få in solen i blickfältet, så blir man permanent blind. När sådan risk föreligger duger bara specialteleskop för att vara säker.



Neptunus

Neptunus är 1 mars i Stenbockens stjärnbild (=Capricornus på latin), men går 25 mars över till Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin). Ingen av dessa båda stjärnbilder syns dock på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1).

Planeten är än ljussvagare än den ljussvaga Uranus, så för blotta ögat går den aldrig att se, utan det krävs minst en fältkikare för att klara detta (Neptunus magnitud överstiger 7, så enligt den inledande definitionen för denna guide borde objektet överhuvudtaget inte finnas med, men för att inte någon planet skulle utelämnas helt har objektet ändå tagits med här. Under mars är chanserna dock i det närmaste obefintliga att se den pga av otillräckligt mörker under dess uppetider.



Asteroider

Eftersom asteroider är små objekt behövs instrument för att de ska kunna ses. För de som är intresserade av att se på asteroider finns det några som man kan titta på, och genom att klicka på
någon av nedanstående länkar kan man komma till hemsidor på Internet där information om detta kan hämtas.

Monthly Index of Asteroid Occultation Path Predictions
GOFFIN's Asteroidtabell för 2010



Kometer

Under mars finns ingen komet prognostiserad som är tillräckligt ljusstark för att - utan krav på avancerad utrustning - lämpa sig för observation.

Informationen som lett till denna slutsats har hämtats från Seiichi Yoshida hemsida på Internet som har följande webbadress:

Visual Comets in the Future (Northern Hemisphere)


Meteorskurar (s.k. ”stjärnfall”)

Orsaken till meteorskurar är att jorden i sin omloppsbana runt solen med jämna mellanrum passerar genom stråk av stoft och gruskorn från kometer vars banor legat så att de passerat i närheten av solen.

Kometer består huvudsakligen av is med inbäddade fasta småpartiklar, och om passagen förbi solen varit tillräckligt nära har kometen börjat tina, och fasta småpartiklar har då frigjorts och sedan blivit kvar efter att kometen försvunnit från solens närhet. När kometer tinar syns detta på himlen i form av "kometsvansar". När jorden passerar genom kvarvarande stoft från gamla kometsvansar upphettas detta stoft genom friktion i jordens atmosfär så mycket, att en del av det förbränns och nattetid kan observeras som lysande streck på himlen. Detta förbränningsfenomen benämns av astronomer för meteorer och av allmänheten ibland för "stjärnfall".

En del kometer ligger i bestämda omloppsbanor runt solen, och det går därför att i förväg beräkna när de skall komma tillbaka och återigen runda solen. Omloppsbanorna runt solen är mer eller mindre utdragna, så därför är tidsperiodernas längd för  passagerna runt solen mycket olika för de olika kända kometerna av detta slag. Perioderna kan variera från några år till 1000-tals år. Det ska framhållas att meteorskurar också kan ha  annat ursprung än kometer, men kometer är vanligast.

Såvitt kan bedömas kommer det under mars inte att finnas någon meteorskur värd att bevaka. Denna bedömning bygger bl a på IMO:s (International Meteor Organization) information. IMO:s hemsida på Internet kan nås via följande länk:

International Meteor Organization | International Collaboration in Meteor Science

Det skall framhållas att alla meteorskurar är ganska så nyckfulla och därför svåra att prognostisera både beträffande exakt tidpunkt när de skall visa sig, och hur tydliga de kommer att vara. Vissa år stämmer skurarna bättre med vad som förväntas av dem och andra sämre. Om trots allt mars ändå kommer att bjuda på någon meteorskur värd att observera återstår därför att se.

Följande två länkar leder också till information om meteorskurar:

How to Watch Meteor Showers
Meteorsvärmar 2010


Astronomiska almanackor

För den som söker mer information om solen, månens och planeternas rörelser än vad som här berättats om, hänvisas exempelvis till vad som kan läsas om detta genom att klicka på

nedanstående länk till en hemsida på Internet: astroalma.se:

Astronomiska almanackor


Lars-Bertil Düring