På Himlen dokumentet för juni 2010

SE UPP,
en guide för Kristianstadtraktens himmel
under Juni 2010.

Guiden är i första hand tänkt som vägledning vid observation av natthimlen med blotta ögat eller med hjälp av en fältkikare. Guiden lämnar också vissa uppgifter beträffande solens status.

Särskilt notabelt för juni.

I de nordiska länderna är det ganska svårt att göra astronomiska observationer under juni månad pga att nätterna är så ljusa. För att djupare mörker skall råda räcker det nämligen inte med att solen går ner, utan den måste också gå ner tillräckligt djupt under horisonten. När solen gått ner uppstår som bekant skymning. Under årets flesta månader övergår skymningen så småningom i en mörk natt, men under juni inträffar detta aldrig, vilket beror på att solen då bara finns en liten bit under horisonten innan den går upp igen. Mera information om mörker finns att läsa i läsanvisningarna som refereras till i början av nästa avsnitt rubricerat ”Stjärnkarta”. Sist i denna guide under rubriken "Astronomiska almanackor" finns också en länk till en hemsida där upplysningar kan hämtas om när de olika graderna av mörker börjar och slutar under årets alla dagar.

Stjärnkarta

På annan plats på ASAKs hemsida finns läsanvisningar för hur en stjärnkarta skall användas (klicka på knappen ”NybörjarGuiden” i den blå menyraden till vänster för att hitta dem).

Nedanstående bild (Karta 1) är en översiktlig karta över stjärnbildernas lägen på himlen över Kristianstad 15 juni kl 22:00. Stjärnbildernas namn på kartan är de latinska namnen. Endast i ett fall finns namnet på en enskild stjärna utsatt, och det är stjärnan Polaris som på svenska heter ”Polstjärnan”. Se mera om denna stjärnas betydelse för tydande av stjärnkartan i läsanvisningarna.

Väderstrecken på stjärnkartan är utsatt med de engelska förkortningarna där N står för norr (north), W för väster (west), E för öster (east) och S för söder (south). Observera att väster och öster på en stjärnkarta är omkastade jämfört med en landkarta. I den mån någon av planeterna eller månen är uppe just vid den tidpunkt kartan visar, så är även de utsatta, och i detta exempel finns planeterna Mars, Saturnus (Saturn på engelska) och Venus med, samt även månen (Moon på engelska). Kartan är hämtad från en hemsida, som heter ”Heavens Above”. Under stjärnkartan finns en länk till den hemsidan, där du lätt kan ställa in vilket datum och klockslag som helst, som du önskar att stjärnkartan skall visa.

Om du skulle beställa fram en karta för samma datum och klockslag, men 2009 i stället för 2010, så skulle du se att kartan såg exakt likadan ut med undantag för planeterna och månen. Då skulle Saturnus vara väl synlig, men övriga planeter och månen saknas helt. Samma sak gäller alltid. För ett visst bestämt datum och klockslag ligger oberoende av år stjärnorna alltid på samma plats, men planeternas och månens lägen skiftar. Innan man förstod att planeterna inte var stjärnor kallades planeterna i gamla tider därför för ”vandrings-stjärnor”.

KARTA 1 – Stjärnkarta för hela himlen över Kristianstad 15 juni 2010 kl 22:00.
Klicka på denna länk så kommer du till stjärnkartans hemsida:

Stjärnkarta över Kristianstad: Heavens above

På Karta 1 finns 18 stjärnbilder markerade med både namn och streckfigur, vilka listas i nedanstående tabell:

Svenskt namn	Latinskt namn	Kommentar
Stora Björnen	Ursa Major	Den på kartan ritade streckfiguren kallas i Sverige för Karlavagnen, men den är bara en del av hela stjärnbilden, som totalt upptar en rejäl del av himlen, men är – bortsett från Karlavagnsdelen – mycket otydlig. Efter Vattenormen och Jungfrun är Stora Björnen den 3e största stjärnbilden av samtliga på totala himmelssfären runt hela jordklotet.
Lilla Björnen	Ursa Minor	Bortse#fdfcfdtt från att tistelstången är svängd åt motsatt håll liknar den en mindre kopia av Karlavagnen. Se texten ovanför Karta 1 om dess viktiga stjärna, Polstjärnan (på latin Polaris). Polstjärnan och de två bakersta stjärnorna i vagnen är tydliga, men som helhet är bilden ganska otydlig.
Svanen	Cygnus	Stor och tydlig med god likhet med en flygande svan, men kan också liknas vid ett gravkors..
Örnen	Aquila	Liknar en stor pil. Ganska tydlig. Dess starkaste stjärna heter Altair.
Lyran	Lyra	Liten stjärnbild intill Svanen, som är avsett att likna en lyra som är ett gammeldags stränginstrument. Dess starkast lysande stjärna heter Vega och syns tydligt, men övriga stjärnor i bilden är svaga, och därför svåra att se med hjälp av endast de egna ögonen.
Draken	Draco	Stor bild som avses visa ett krälande drakodjur och dess triangel- formade huvud är ganska tydligt, men som helhet är bilden tämligen otydlig. .
Herkules	Hercules	Namn på en av den grekiska mytologins största hjältar. Stor, men ganska otydlig stjärnbild, som har vissa likheter med en sprattelgubbe.
Norra Kronan	Corona Borealis	Liten, men tydlig bild (åtminstone när den kommit högt på himlen). Bildar en båge liknande ett diadem.
Björnvaktaren	Bootes	Stor stjärnbild, som liknar en pappersdrake. Starkaste stjärnan heter Arcturus, men bortsett från denna består stjärnbilden av tämligen ljussvaga stjärnor. På grund av sin särpräglade form går Björnvaktaren trots det ändå ganska enkelt att hitta. På kartan står Boötes som av någon anledning ofta används internationellt i stället för det latinska namnet Bootes.
Cepheus	Cepheus	Namn på en kung i den grekiska mytologin. Stor, men ganska otydlig stjärnbild som kan liknas vid en husgavel med högt spetsigt tak.
Cassiopeja	Cassiopeia	Cepheus drottning. Stjärnbilden är av medelstorlek och liknar ett något utdraget W. På grund denna särpräglade form och tämligen ljusa stjärnor är Cassiopeja en av de allra lättaste att hitta på stjärnhimlen.
Perseus	Perseus	Son till Zeus. Zeus var den främste guden i den grekiska mytologin. Området på himlen är inte svårt att hitta, för Perseus är en stor stjärnbild med många relativt ljusa stjärnor, men att få fram en distinkt bild är inte det lättaste, för stjärnorna i Perseus bildar inget lättigenkännligt mönster.
Ormbäraren	Ophiuchus	Stor, men ljussvag och otydlig stjärnbild.
Vågen	Libra	Kartstrecket markerar bara bildens 2 starkaste stjärnor. Bortsett från detta en mycket otydlig bild av medelstorlek, avsedd att likna en gammeldags våg med vågskålar.
Korpen	Corvus	En av himlens minsta bilder, men ändå ganska tydlig. Består bara av den fyrkantiga figur som Karta 1 visar.
Jungfrun	Virgo	Den på Karta 1 uppritade fyrkanten är bara en del av hela stjärnbilden. Jungfrun är en mycket stor stjärnbild, faktiskt den andra i storleksordning (efter Vattenormen) på hela stjärnhimlen jordklotet runt, men bortsett från dess starkaste stjärna, Spica, består Jungfrun av tämligen svaga stjärnor, varför bilden inte tillhör de lättaste att skåda, åtminstone inte i sin helhet.
Lejonet	Leo	Stor tydlig stjärnbild, med god likhet med ett liggande lejon, eller åtminstone en sfinx. Dess starkast lysande stjärna heter Regulus.
Kusken	Auriga	Stor tydlig stjärnbild formad som en femhörning. Dess starkast lysande stjärna heter Capella..

På Karta 1 finns dessutom 11 stjärnbilder markerade med namn, men utan streckfigur. Dessa listas i nedanstående tabell:

Svenskt namn	Latinskt namn
Ormen	Serpens
Jakthundarna	Canes Venatici
Lilla lejonet	Leo Minor
Lodjuret	Lynx
Kräftan	Cancer
Berenikes Hår	Coma Berenices
Giraffen	Camelopardalis
Ödlan	Lacerta
Räven	Vulpecula
Pilen	Sagitta
Sextanten	Sextans

Anledningen till streckfigurernas utelämnande är sannolikt kartritarens önskan att inte göra kartan alltför plottrig, och samtidigt åstadkomma detta med minska möjliga skada ur informationssynpunkt, och föll då valet på dessa 11 figurer, som under normala observationsförhållanden knappt kan hittas ens av vana observatörer.

På Karta 1 syns också några stjärnbilder som väl är markerade med streckfigur, helt eller delvis, men utan namnangivelse. Anledningen till att namnet inte kommit med är att det helt enkelt fallit bort då horisonten ritats upp av dataprogrammet för den valda tidpunkten, 15 juni kl 22:00. Genom att välja ett lämpligt annat klockslag, före eller efter 22:00, som kartan skall visa kan namnen göras synliga.

Månadens stjärnbild

Varje månad väljs en stjärnbild ut för närmare presentation under denna rubrik. Presentationen handlar i första hand om själva bilden som kan ses för blotta ögat, och inte så mycket om andra astronomiska objekt i form av exempelvis galaxer och nebulosor, som med hjälp av teleskop kan återfinnas inom det område på himlen som bilden täcker. För de som är intresserade av dylika objekt hänvisas t ex till vad som kan läsas om detta på annan plats på ASAK:s hemsida, nämligen under länken ”Årstids- och Messierguide”. Den länken hittas genom att klicka på knappen ”Observationer” som återfinns i den blå menyraden längst till vänster.

I presentationen av månadens stjärnbild ingår också en kulturhistorisk bakgrund till bilden, hämtad från olika folkslags mytologi, företrädesvis den grekiska, men det skall framhållas att denna del av presentationen är förbunden med en hel del osäkerhet, för i allmänhet innehåller inte det mytologiska stoffet en enhetlig berättelse, utan tvärt om finns det vanligtvis många versioner, som sinsemellan skiljer sig åt i högre eller lägre grad. Strävan vid val av version har dock varit att försöka finna den som idag torde vara den mest återgivna, eller i vart fall vara bland de mest återgivna. Detta med osäkerheten kring bildens historiska bakgrund understryker egentligen bara det faktum att stjärnbilder är någonting relativt, och såväl hur man sätter samman dem som hur man sedan tolkar sammansättningarna kan skifta från folkslag till folkslag, eller för den skull från person till person. Ingen variant behöver vara riktigare eller sannare än någon annan, det hela är ytterst bara fråga om tycke och smak. Fr o m 1932 har emellertid 88 stjärnbilder fått en officiell status inom den astronomiska vetenskapen beträffande namn och total utsträckning på himlen, och det är bland dessa 88 som urvalet för presentation här görs. Detta hindrar dock inte att när stjärnbilderna skall ritas upp som streckfigurer så förekommer än idag olika versioner inom litteraturen, och då det gäller den kulturhistoriska bakgrunden ingick inte denna alls när de 88 bildernas officiella status fastställdes.

Beträffande de enskilda stjärnorna som ingår i stjärnbilderna kommer när sådan information lämnas den i allmänhet vara begränsad till beteckningar, vilket oftast handlar om deras grekiska bokstav i kombination med den latinska förkortningen för stjärnbilden. I den mån det ännu i vår tid existerar någorlunda vedertagna egennamn för de enskilda stjärnorna i en stjärnbild kommer dock strävan vara att försöka finna ut och omnämna även dessa. Presentation av de fysikaliska egenskaperna för de enskilda stjärnorna kommer bara att lämnas sporadiskt och ofta saknas helt. De som önskar mera information om de enskilda stjärnorna än så får sålunda vända sig till andra källor än denna guide.

Det finns som sagt f n 88 internationellt namngivna och erkända stjärnbilder att skåda på himlavalvet runt hela jordklotet, vilket gällt sedan 1932. Deras namn är oftast av mycket gammalt datum och anknyter ofta – liksom för övrigt ev namn på enskilda stjärnor – ursprungligen till den babyloniska, grekiska, romerska (latin) eller arabiska språkvärlden. En del stjärnbilder ligger emellertid så långt ner på den södra himmelssfären att de aldrig kan ses från Kristianstads horisont, och dessa tas därför aldrig med för någon presentation här. En som emellertid kan ses härifrån är den stjärnbild som på svenska heter Örnen, och det är den som i det följande presenteras denna gång.

Först visas två delkartor av himlen med Örnen i centrum (Kartorna 2 och 3), vilka följs av en tabellerarisk sammanställning med kortfakta och därefter avslutas presentationen med verbal beskrivning/kommentarer. Eftersom stjärnbildernas utseende inte ändras, bara deras placering på himlen (se mera om detta i de läsanvisningar som ovan refereras till under rubriken ”Stjärnkarta”), så gäller delkartorna alltid, dvs oberoende av datum eller klockslag. Karta 2 är den mest koncentrerade och överblickar i stort sett bara Örnen och dess allra närmaste omgivningar, medan Karta 3 har ett större perspektiv och omfattar i det närmaste 1/3 av den himmel som Karta 1 visar.

KARTA 2 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Örnen och dess närmaste omgivningar(bilden hämtad från Wikipedia).

Karta 3- Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Örnen och dess omgivningar (bilden hämtad från dataprogrammet Starry night). Örnen ses i mitten av kartans nederkant tillsammans med en sprattlande pojke. Övriga stjärnbilder som syns helt eller delvis är: Svanen (i kartans övre vänstra hörn); Lyran (till höger om Svanen); Herkules (upp och nervänd och beskuren i mitten av kartans överkant); Ormbäraren (nedanför Herkules hållandes en orm); Ormen (buren av Ormbäraren); Vågen (starkt beskuren i mitten av kartans högerkant); Skorpionen (beskuren i kartans nedre vänstra hörn); Räven (under Svanen); Pilen (mellan Rävens framtassar); Delfinen (under Räven); Lilla hästen (under Delfinen); Pegasus (beskuren i kartans nedre högra hörn); Skölden (till höger om den sprattlande pojken); Skytten (bara en ytterst liten del skymtas under Skölden i kartans nederkant).

Kortfakta om Örnen

Latinskt namn	Aquila
Latinsk genetivform	Aquilae
Latinsk förkortning	Aql
Storleksordning bland de 88 officiellt erkända stjärnbilderna	Nr 22
Observerbarhet	Helt synlig vid latituder mellan 71° sydlig bredd och 78° nordlig bredd.
Stjärnor namngivna med egen- namn. Samtliga finns markerade på Karta 2, åtminstone med sina grekiska bokstäver. Listningen är begränsad till sådana som ligger på streck- figuren enl Karta 2, men det finns fler som har egennamn. Avstånden gäller från jorden till stjärnan och är av- rundade till hela ljusår(ly). Magnituden gäller den från jorden upplevda subjektiva ljusstyrkan.	Altair (αAql), arabiska med betydelsen "den flygande örnen". Avstånd 17 ly. Magnitud 0,8 (varierar, men så lite att det inte märks för blotta ögat). Alshain (βAql), arabiska med betydelsen pilgrimsfalken. Avstånd 45 ly. Magnitud 3,9. Tarazed(γAql), persiska som kan härledas till betydelsen "balans". Avstånd 463 ly. Magnitud 2,7. Deneb Al Okab Australis (ζAql), arabiska och latin. De tre första orden är arabiska med betydelsen "Örnens stjärt". Det fjärde ordet är latin med betydelsen sydliga. Beydelsen "Örnens stjärt" indikerar att Örnen i gamla tider måste ha ritats i en annan riktning på himlen än vad den görs idag, för idag markeras Örnens stjärt av stjärnan Althalimain (λAql), se nedan, och inte av ζAql. Det latinska ordet "Australis" har lagts till för att skilja ζAql från εAql som ursprungligen också hette blott "Deneb Al Okab", men nu fått det latinska tillägget "Borealis" med betydelsen norra. εAql är inte särskilt utmärkt på Karta 2, men är den i stor- lek närmast mindre svarta punkt, som utanför streck- figuren ligger strax intill ζAql. Avståndet till ζAql är 83 ly och till εAql 154 ly. Magnituden för ζAql är 3,0 och för εAql 4,0. Althalimain (λAql), arabiska med betydelsen "de två strutsarna". Detta är ett förbryllande namn av två anledningar. Dels därför att en ensam stjärna kan få pluralform. Detta får dock sin förklaring av att ännu en stjärna i Örnen faktiskt har samma namn, men den är inte särskilt markerad på Karta 2. Givetvis är det också förbryllande med hänsyftning på strutsar för stjärnor tillhörande bilden av en örn. Detta styrker hypotesen (jmf ovan beträffande Deneb Al Okab Australis) om att Örnen före sin nuvarande ut- sträckning haft en annan nu bortglömd. I den torde då ingen av de båda Althalimain- stjärnorna ha ingått, utan i stället i annan med måhända anknytning till strutsfåglar. Avstånd 125 ly. Magnitud 3,4.
Ljusaste stjärnan	Altair (αAql) med magnituden 0,8.
Stjärna närmast jorden	Altair (αAql) med avståndet 17 ly.
Antal Messierobjekt	0
Närmast angränsande stjärnbilder Jmf utseendet på kartorna 1, 2 och 3.	Delfinen, Pilen, Hekules, Ormbäraren, Ormen, Skölden, Skytten, Stenbocken och Vattumannen.

Örnen är en gammal stjärnbild, känd från antikens Grekland och Rom. Örnens huvuduppgift enligt grekisk mytologi var att bära överguden Zeus blixtar. Det berättas emellertid i dessa sagor att Örnen också haft andra transportuppgifter. Sålunda skulle det varit denna fågel som på Zeus uppdrag hämtade upp den tjusige herdepojken Ganymedes till Olympen, vilken efter sin ankomst dit blev gudarnas tjänare som#fdfcfd munskänk, dvs ansvarig för alla drycker, varvid inte minst ingick att avsmaka dessa innan de serverades för att därmed – i en tid med ständig fruktan för konspiration - garantera att de inte var förgiftade. Det är Ganymedes som indirekt via detta specialuppdrag givit namn åt stjärnbilden ”Vattumannen” (Aquarius med förkortningen Aqr på latin), vilken gränsar till Örnen. På den stora runda översiktskartan, Karta 1, har den emellertid inte kommit med pga att Vattumannen vid den tidpunkt kartan speglar befinner sig under horisonten. Ganymedes finns dock även som direkt namn på himlen, nämligen för planeten Jupiters (tillika sol- systemets) största måne. Den antika guden Jupiter är ju i romarrikets mytologi motsvarigheten till grekernas Zeus, och det är ju därför logiskt att Jupiter fått Ganymedes i sin närhet.

Karta 2 visar stjärnbilden Örnen och dess närmaste omgivningar. De heldragna gröna linjerna visar Örnen ritad som streckfigur. Hela stjärnbildens täckningsområde på himlen i den moderna astronomin är avgränsat med gulstreckad gränslinje. De svarta runda punkterna på Karta 2 markerar enskilda stjärnor. Ju större punkt desto starkare lysande stjärna (= lägre magnitud). De heldragna linjerna i streckfiguren (som på Karta 2 dessutom gjorts gröna) syns givetvis inte, utan dessa får man bara tänka sig när man observerar stjärnbilden på himlen.

Vid betraktande av streckfiguren på Karta 2, så kan man väl med lite god vilja godta att bilden föreställer en örn. Att stjärnbildernas streckfigurer äger likhet med vad de sägs föreställa är inte alls självklart, så att likheten är relativt god i fallet Örnen är ganska anmärkningsvärt. Beteckningar och namn på de enskilda stjärnor som bygger upp figuren framgår av Karta 2 samt av den schematiska sammanställningen med kortfakta om Örnen. Det skall framhållas att det också finns andra sätt att rita streckfiguren för Örnen än det som visas i Karta 2, och detta är heller ingenting ovanligt när det gäller stjärnbilder, utan helt enkelt något man som amatörastronom måste stå ut med. Huvuddragen i de olika versionerna är dock i de flesta fall desamma och det är ju ändå huvudsaken. På den inledande cirkelrunda stjärnkartan, Karta 1, har figuren t ex förenklats. Sålunda har där γAql lagts på samma streck som mellan Altair och ζAql . Vidare finns varken strecket mellan θAql och δAql eller strecket mellan δAql och ζAql med. Illustrerad med sådan streckfigur som på Karta 1 liknar Örnen mest en stor pil, och det är nog faktiskt så, som man i första hand uppfattar stjärnbilden, när den på natthimlen observeras bara med hjälp av de egna ögonen.

Karta 3 erbjuder hjälp med att identifiera den fulla bilden av en örn, för den kartan visar de återgivna stjärnbilderna med de verkliga utseenden de en gång hade för de människor som hittade på stjärnbilderna. Inuti eller runt fullfigurbilderna är också ritade streckfigurer av samma typ som i Karta 2. Stjärnbilders streck- figurer skapas sålunda genom sammanbindning av särkilt utvalda stjärnor i akt och mening att underlätta igenkännandet av hela objektet, som stjärnbilden ifråga avser att illustrera. På bilden av Örnen i Karta 3 ser man också en sprattlande liten pojke. Måhända visar bilden just det ögonblick när örnen släpper ner Ganymedes bland gudarna i deras boning, Olympen, för man ser inte att pojken är fästad vid örnen på något sätt.

Om man inte bryr sig om när under dygnets mörka timmar man tittar kan Örnens stjärnbild alltid ses i sin helhet med undantag för årets tre första månader. Sett från Sverige observeras dock Örnen bäst under månaderna juli och augusti då den står som högst på himlen. Samtidigt innebär sommaren i Sverige ljusa sommarnätter vilket naturligtvis påverkar möjligheterna för stjärnobservationer. Men det behöver inte nödvändigtvis vara till det sämre, åtminstone inte för nybörjare med astronomiintresse, för det innebär att de ljussvagaste stjärnorna tonat bort och lämnat kvar blott de ljusstarkaste, och eftersom i stjärnbildernas streckfigurer ofta ingår många starka stjärnor, så förenklas identifikationen av streck- figurerna en del, i och med att de inte störs lika mycket av utanför streckfiguren liggande stjärnor, som under de mörka vinternätterna. I bakgrunden till Örnen finns Vintergatsbandet, men inte heller detta stör särskilt mycket sommartid. När man tittar på Vintergatsbandet tittar man mot centrum av galaxen Vintergatan, där galaxen har sin största koncentration av stjärnor, vilket är förklaringen till att det lyser som ett sammanhängande band.

Örnen tillhör inte de lättaste stjärnbilderna att få syn på, men heller inte de svåraste, utan kan väl närmast klassificeras som medelsvår. Den är ganska stor, men de ingående stjärnorna är tämligen svaga. Undantaget utgörs av Altair. För att hitta Örnen börjar man därför lämpligast med att leta upp den stjärnan på natthimlen. Om man är nybörjare i konsten att skåda stjärnbilder kan man vid letandet börja med att studera en stjärnkarta av den typ som framgår av Karta 1, och vid behov eventuellt ta hjälp av de särskilda anvisningarna för dess tydande som det hänvisas till i första stycket ovan under rubriken Stjärnkarta. Just vid den tidpunkt som Karta 1 avser ligger som synes Örnen vid horisonten i öster. När man är klar över i vilket huvudsakligt väderstreck och höjd på himlen man skall titta får de flesta syn på Altair ganska omgående, för den är en ljusstark stjärna som dessutom saknar konkurrens från någon annan stark stjärna i närheten.

För att kontrollera om man hittat rätt stjärna kan ett tips vara att leta upp den bland astronomiintresserade mycket kända ”Sommartriangeln”. Denna triangel av stjärnor framträder på norra halvklotet tydligt sommartid, därav namnet, men om den döpts av någon på södra halvklotet hade den kanske fått namnet ”Vintertriangeln”. Hur som helst består hörnen i denna stora himmelstriangel av tre starka stjärnor nämligen Deneb (magnitud 1,3) i stjärnbilden Svanen, Vega (magnitud 0,0) i Lyrans stjärnbild och Altair (magnitud 0,8) i Örnens stjärnbild. Alla dessa tre stjärn- bilder finns markerade med sina latinska namn på den inledande cirkelrunda översiktskartan, Karta 1, och som kartan visar är det Örnen, och därmed Altair, som ligger längst ner mot horisonten i triangeln.

När man väl hittat Altair är det naturligtvis lättare att sedan också hitta hela stjärnbilden Örnen. Det är då ett gott råd att först hitta de två närmaste stjärnorna intill Altair. Det är Alshain (βAql) och Tarazed (γAql), se Karta 2 och den tabellariska sammanställningen med kortfakta om Örnen. De ligger som synes på var sin sida om Altair. När man klarat detta är det dags att försöka se hela pilfiguren enl Karta 1. Det är då de tre stjärnorna θ Aql, ζAql (Deneb Al Okab Australis) och λAql(Althalimain) man skall hitta (se Karta 2 och den tabellariska sammanställningen med kortfakta kring Örnen). När man väl fått fram denna stora pilfigur och kan se den klart kan man vara nöjd, för det är i allmänhet den man normalt kan se utan alltför stora svårigheter, men vill man fortsätta återstår i så fall ingenting annat än att träget leta även efter resterande delar såsom bilden registreras i Karta 2. När man letar kan det också vara en god regel att stå vänd så att man har Karlavagnen i ryggen, för gör man det har man säkerställt att man alltid observerar Örnen från samma vinkel, vilket naturligtvis underlättar igenkännandet från den ena gången till den andra.

Stjärnan Altair är som redan framgått av de under detaljkartan lämnade kortfaktauppgifterna stjärnbilden Örnens starkaste stjärna med magnituden 0,8, och den är samtidigt också en av norra stjärnhimlens ljusaste stjärnor. Altair är tydligt markerad på Karta 2. Sett till hela stjärnhimlen är Sirius - som ingår i stjärnbilden Stora hunden - den ljusaste (magnitud –1,4), men den tillhör södra stjärnhimlen. I astronomernas klassificeringsschema för olika stjärntyper med avseende på deras ljusspektrum hänförs Altair till spektralgrupp A, vilket bl a innebär att den lyser med vitt sken. Yttemperaturen för Altair är ca 9500°C. Diametern för Altair är 1,3 gånger solens, och den roterar ett varv runt sin egen axel på 6,5 timmar. Detta motsvarar en hastighet om 756 000 km/tim vid dess ekvator, vilket gett effekten att hela stjärnan plattats till. Det har gjorts beräkningar som visar att Altairs ekvatorsdiametern är dubbelt så stor som dess poldiameter. En annan speciell egenskap för Altair är att den har en mycket större egenrörelse än övriga stjärnor, vilket gör att den rör sig relativt snabbt genom Vintergatan, dock går detta pga av det stora avståndet inte att se för blotta ögat.

Den intressantaste stjärnan i Örnen är emellertid inte Altair utan Eta(η)Aquilae. Den stjärnan finns markerad med grekiska bokstaven η på Karta 2, och det speciella
är att den är en av himlens ljusaste cepheider. Cepheider är en speciell typ av variabla stjärnor som astronomerna använder sig av för att göra avståndsmätningar i Universum, i första hand till främmande galaxer, men mätmetoden är generell, så den duger i och för sig lika bra inom Vintergatan. Med variabla stjärnor menas att deras magnitud förändras. För cepheiderna gäller att växlingarna sker mellan två bestämda värden på magnitudskalan, och periodlängden för de båda olika lägena är mycket bestämda. Man har funnit att det finns ett direkt samband mellan dessa periodlängder och cepheidernas absoluta magnitud (kallas också för luminositet),
så att ju längre periodlängd desto lägre absolut magnitud. Efter att ha mätt periodlängden kan man exakt bestämma luminositeten. Sedan gäller generellt för alla stjärnor att det alltid finns ett bestämt samband mellan luminositeten och den skenbara (kallas också apparenta) magnituden som enbart beror på avståndet. När man känner såväl luminositeten som den apparenta magnituden kan man därför med hjälp av en viss matematisk formel mycket noga bestämma avståndet från jorden till stjärnan. I Eta Aquilaes fall pendlar magnituden från 3,5 till 4,3 med en periodlängd om 7,2 dygn. Utifrån dessa fakta har avståndet till Eta Aquilae från jorden kunnat bestämmas till 1173 ly. Eta Aquilae är som alla cepheider en sk superjättestjärna, dvs som framgår av namnet tillhörande Universums allra största stjärnor. Den har en luminositet som är 3000 gånger större än solens. Anledningen till cepheiderna periodvisa växlande mellan två magnitudvärden är att deras bränsleförråd i de centrala delarna av stjärnan där kärnprocessen pågår börjar sina. Först händer då att kärnprocessen blir svagare och temperaturen därmed lägre vilket manifesterar sig i att magnituden stiger. När kärnprocessen sjunker i intensitet sjunker också det utåtriktade strålningstrycket från stjärnans centrum och gravitationskraften tar då överhand och stjärnans yttre delar börjar falla in mot dess centrum. När detta sker stiger åter temperaturen i centrum och kärnprocessen tar tillfälligtvis ny fart, vilket manifesterar sig i sjunkande magnitud tills bränslet åter sinar i centrum och kärnprocessen åter sjunker i intensitet med stigande magnitud som följd. En cepheid har inte alltid varit en cepheid med det beskrivna pulserande beteendet, utan under miljontals år har den först varit i en stabil fas och uppträtt som en normal stjärna med en fast magnitud. Det finns dock ingen stjärna som observerats vid just den tidpunkt den övergått till cepheidstadiet. I vår galax Vintergatan finns idag sammanlagt ett tusental kända cepheider och därutöver finns många som hittats i andra galaxer. Fenomenet cepheid har som sagt sin grund i att stjärnans bränsleförråd håller på att sina, vilket innebär att den gått in i slutstadiet av sitt liv.

Nedan följer två länkar till intressanta hemsidor på Internet med fördjupad information samt fotografier, inte bara gällande Örnen, utan för samtliga stjärnbilder, eller ”konstellationer” som de också kallas, samt tips om vad man kan hitta vad gäller astronomiska objekt inom det område på himlen som täcks av respektive stjärnbild:

Astronet Uppslagsverk

Sky Map Constellation Photos Star Constellations Csillagképek

För den intresserade som vill lära sig mer om vad stjärnor är, hur de föds, lever och dör kan hänvisas till den blå menyraden längst till vänster som bl a innehåller knappen ”NybörjarGuiden”. Efter ha klickat på den kan man under rubriken ”Guider” hitta en gul text som heter ”Fakta om stjärnor”. Om man klickar på den texten får man fram ett dokument med grundläggande fakta om dessa saker. Det finns också en uppsjö av böcker om astronomi på olika kunskapsnivåer att ta del av på bibliotek och i bokhandeln. Det finns även flera tidskrifter speciellt inriktade på astronomi. Förutom ASAKs hemsida (och de som ovan nämnda länkar leder till) finns många andra hemsidor på Internet med intressant läsning om astronomi.

Solen

Nedanstående tabell visar solens upp- och nergång vid 3 tillfällen under juni 2010.

   Upp     Ner   Uppetidens längd   Förändring
1:e     04:25    21:38    17 tim 13 min
15:e    04:16    21:52    17 tim 36 min    + 20 min (från 1:e juni)
30:e    04:20    21:53   17 tim 33 min    - 3 min (från 15:e juni)

Av ovanstående tabell framgår att under juni månad ökar dagens längd med sammanlagt 17 minuter. Under andra halvan har dock en minskning påbörjats. Anledningen till att dagen börjar minska under andra halvan av juni är att det s k ”sommarsolståndet” inträffar den 21 juni, innebärande att dagen då är som längst och solen har sin årshögsta höjd på himlen på norra halvklotet. Detta beror i sin tur på att solen då står i zenit vid Kräftans vändkrets (norra vändkretsen som bl a går genom Saharaöknen i Afrika),för att därefter börja förflytta sin zenitpunkt allt mera söderut på jordklotet, tills den vid vårt vintersolstånd (dagen är som kortast och solen står som lägst över horisonten) 22 december når sin sydligaste zenitpunkt (Stenbockens vändkrets som bl a går genom södra Afrika). Stenbockens vändkrets har breddgraden 23,5˚ söder om ekvatorn och Kräftans vändkrets har breddgraden 23,5˚ norr om ekvatorn (Kristianstad ligger på breddgraden 56˚ norr om ekvatorn). Zenit är den punkt på himlavalvet som ligger rakt ovanför en betraktares huvud. Där solen står i zenit lyser solstrålarna rakt ner på jorden och inga skuggor uppstår, inte ens från en flaggstång. Solen kan bara stå i zenit mellan vändkretsarna, så detta fenomen inträffar aldrig i Sverige. Att zenitpunkten för solen ändrar sig och därmed att årstiderna uppkommer beror på jordaxelns lutning i förhållande till sitt rotationsplan runt solen. Lutningen är 23,5˚ och det är sålunda den som skapar vändkretsarna. Lutningen är emellertid inte alltid 23,5˚ utan med ett tidsintervall om 41000 år varierar lutningen mellan 22,1 och 24,5˚.
F n pågår en minskning av lutningen ( - 0,3 bågsekunder/år). Jorden utför sålunda en wobblande rörelse i sin omloppsbana kring solen – om än i långsam takt.

Ett solfenomen som varit föremål för studier sedan långt tillbaka i historien är de s.k., ”solfläckarna”. Eftersom solen roterar ser fläckarna sedda från jorden ut som om de sakta rör sig över solskivan. Förekomsten av fläckar på solen varierar med ganska bestämd regelbundenhet, och historiskt sett har kunnat konstateras att med i genomsnitt en längd på 11 år går fläckarna från ett minimumtillstånd till ett annat. Solen har nyligen påbörjat en ny period (benämnd solcykel nr 24), och de första fläckarna i denna nya period har bildats. F n råder sålunda ett solfläcksminimum, och det förväntas att successivt allt fler fläckar bildas tills ett solfläcksmaximum inträffar om några år, och solfläckarna därefter åter skall börja gå ner i antal till ett nytt solfläcksminimum om ca 11 år. Om du är intresserad av att observera dessa fläckar, så måste du använda särskild utrust-ning anpassad just för detta. Du får absolut inte titta direkt på solen, varken med vanlig kikare eller med de egna ögonen (inte ens när det är mulet). Om du gör det – om så bara för en kort sekund- löper du mycket stor risk att bli permanent blind för resten av ditt liv. På internet kan du under denna webbadress dagligen hitta ny information om hur antalet solfläckar utvecklar sig:

www.spaceweather.com

Månens faser


Nymåne 12 juni	1:a kvarteret 19 juni	Fullmåne 26 juni	3:e kvarteret 5 juni

Planeterna

		1 juni	2 juni	15 juni	16 juni	30 juni	1 juli
Merkurius	UPP	03:56		03:37		04:20
Merkurius	NER	18:58		20:26		22:15
Venus	UPP	06:32		07:13		08:03
Venus	NER		00:25		00:15	23:48
Mars	UPP	10:53		10:44		10:37
Mars	NER		01:51		01:05		00:16
Jupiter	UPP	02:29		01:36		00:40
Jupiter	NER	14:19		13:35		12:44
Saturnus	UPP	13:57		13:04		12:08
Saturnus	NER		02:40		01:45		00:46
Uranus	UPP	02:27		01:32		00:33
Uranus	NER	14:25		13:32		12:34
Neptunus	UPP	01:41		00:46		23:43
Neptunus	NER	11:17		10:21			09:17

Ovanstående tabell visar klockslagen för upp resp. nergång för solsystemets planeter vid tre tillfällen under juni, nämligen i början, mitten och slutet av månaden. Planeterna är i tabellen ordnade uppifrån och ner i samma ordning som de ligger i sina omloppsbanor räknat från solen och utåt. I tabellen saknas av lättförstådda skäl en planet och det är jorden. Skulle den likväl tagits med skulle den ha placerats mellan Venus och Mars, eftersom jorden ligger som 3e planet från solen räknat. Någon tycker sig kanske sakna Pluto i tabellen, men den himlakroppen har sedan några år tillbaka pga sin ringa storlek fått ändrad status till dvärgplanet, och är sålunda inte längre någon fullvärdig planet. Tabelluppgifterna är hämtade från ett speciellt dataprogram, som heter ”Starry Night”. Genom att kombinera uppgifterna med motsvarande för solen, som lämnats i det tidigare, kan vägledning erhållas för vilka tidsintervall tillräckligt mörker råder under planeternas uppetider, för att åtminstone den grundläggande förutsättningen för att observera dem skall vara uppfylld.

Nedan redovisas i vilka stjärnbilder planeterna befinner sig under juni månad, samt lämnas vissa andra kommentarer härutöver.

Merkurius

Merkurius rör sig under månaden mellan stjärnbilderena enl följande schema:

1 – 5   juni   i     Väduren      (=Aries på latin)
6 – 25 juni   i     Oxen     (=Taurus på latin)
26 – 30 juni   i     Tvillingarna (=Gemini på latin)

Av dessa stjärnbilder syns på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, endast Tvillingarna. Dock syns Tvillingarna endast delvis där den - utan namnangivelse - ligger vid horisonten i nordväst. Ovanför Tvillingarna på Karta 1 ligger stjärnbilden Kusken (Auriga på latin).

Merkurius är för det mesta svår att observera, eftersom den alltid håller sig i närheten av solen, men under juni är det helt omöjligt att utan specialutrustning se planeten.

Venus

Venus är i början av juni i Tvillingarnas stjärnbild (=Gemini på latin), men går fr o m 13 juni över till Kräftans stjärnbild (=Cancer på latin). På månadens sista dag, 30 juni, går Venus därefter över till Lejonet (=Leo på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, finns Tvillingarna delvis med, liggande - utan namnagivelse - vid horisonten i nordväst. Kräftan är bara markerad med sitt namn under Tvillingarna på Karta 1. Lejonet syns däremot i sin helhet, högt över horisonten i västsydväst. Venus är tydligt markerad med namn och en punkt – båda i blå färg - liggande en bit över horisonten i västnordväst. Under Venus på Karta 1 ligger månen (markerad med en grå punkt och sitt engelska namn Moon).

Venus är himlens ljusaste objekt, näst efter solen och månen, så man kan svårligen missta sig på den när den väl visar sig. Fr.o.m. mitten av oktober 2008 och fram till slutet av mars 2009 har planeten visat sig i sin skepnad som s.k. ”aftonstjärna” (innebärande att den då kunnat ses i anslutning till solens nergång). Fr o m de sista dagarna i mars 2009 övergick Venus emellertid till att i stället vara ”morgonstjärna” innebärande att den visat sig i samband med gryningen. Under de första dagarna av december 2009 avslutade Venus dock sin sejour som ”morgonstjärna”, och har varit försvunnen sedan dess tills den återkom under andra halvan av februari 2010, men då på nytt i form av ”aftonstjärna”.

Under juni är möjligheterna till observation av Venus - med de begränsningar som följer av den ljusa sommarnatten - fortfarande ganska goda, men inte lika goda som under de senaste 3 månaderna. Den står en bit över horisonten i västnordväst till nordväst när skymningen faller. Nergången - som sker i nordväst - sker i början av månaden omkring en halvtimme efter midnatt och i slutet av månaden omkring midnatt.

Mars

Mars är hela månaden i Lejonets stjärnbild (=Leo på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns Lejonet tydligt, liggande högt över horisonten i västsydväst. Mars finns på Karta 1 markerad med sitt namn och en punkt (båda i blå färg).

Mars försvann från natthimlen i augusti 2008, men kom tillbaka i juni 2009, och nu i juni 2010 är möjligheterna att se den fortfarande relativt goda. Den är efter mörkrets inbrott uppe och lyser till ett par timmar efter midnatt i början av månaden och i slutet av månaden till en stund efter midnatt, men ljusstyrkan har sjunkit jämfört med när den var som starkast, perioden december 2009 – mars 2010 och den ljusa sommarnatten medför ju också sina begränsningar . Vid skymningsdags står Mars en bit över horisonten i västsydväst. Vid sin nergång återfinns Mars i västnordväst till nordnordväst.

Jupiter

Jupiter är hela månaden i Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). Denna syns dock inte på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide (Karta 1).

Jupiter försvann från natthimlen i mitten av februari, men har sedan de sista dagarna i april återkommit. I juni går Jupiter upp i öster en eller ett par timmar före gryningen och står en bit över horisonten i ostsydost till sydost vid gryningen, så är man beredd att göra astronomiska observationer vid den tidpunkten på dygnet så finns chansen att då skåda planeten.

Saturnus

Saturnus befinner sig hela månaden i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), och den bilden markeras tydligt på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, (Karta 1). Där ligger den en bra bit ovan horisontlinjen i sydsydväst. Saturnus läge är tydigt markerat på kartan med sitt namn (Saturn på engelska) och en punkt i blå färg liggande högt över horisonten i sydväst.

Under juni är - med de begränsningar som den ljusa sommarnatten medför - chanserna för observation av Saturnus relativt goda. När skymningen faller står planeten en bit över horisonten i sydväst. Planeten går ner i väster vid gryningsdags.

För att se Saturnus berömda ringar behövs ett litet teleskop som förstorar åtminstone 50 gånger. Tyvärr är ringarnas vinkel sedda från jorden emellertid liten just nu, varför de även med teleskop f n inte syns särskilt bra. Man kan dock se dom som två små piggar som sticker ut från planeten, en på vardera sidan.

Uranus

Uranus är hela månaden i Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide,Karta 1, syns dock inte denna bild.

Planeten är mycket ljussvag, så för blotta ögat går den vanligtvis inte att se, utan det krävs nog i allmänhet minst en fältkikare för att klara detta. Under juni håller sig planeten nära intill Jupiter, så ser man den planeten har man genom att söka i närområdet en relativt god chans att också få syn på Uranus.

Neptunus

Neptunus är hela månaden i Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide,Karta 1, syns dock inte denna bild.

Planeten är än ljussvagare än den ljussvaga Uranus, så för blotta ögat går den aldrig att se, utan det krävs minst en fältkikare för att klara detta. Under juni är förutsättningarna att se den dåliga även pga den ljusa sommarnatten.
Asteroider

Eftersom asteroider är små objekt behövs instrument för att de ska kunna ses. För de som är intresserade av att se på asteroider finns det några som man kan titta på, och genom att klicka på någon av nedanstående länkar kan man komma till hemsidor på Internet där information om detta kan hämtas.

Monthly Index of Asteroid Occultation Path Predictions
GOFFIN's Asteroidtabell för 2010

Kometer

Under de sista dagarna i juni finns det vid gryningsdags chans att för blotta ögat se en nyupptäckt komet vid namn C/2009 R1 (Mc Naught). Den upptäcktes i september 2009 av astronomen R. H. Mc Naught vid Siding Spring-observatoriet i Australien. Man skall dock inte ställa förhoppningarna för högt att få se den, för när den kan observeras kommer den att befinna sig på ett ställe på himlen där gryningsljuset kommer att störa. Den 21 juni kommer den in från nordöst och passerar över stjärnbilden Kuskens ljusstarkaste stjärna, Capella och svänger under de närmast påföljande dagarna runt Kuskens - från jorden sett - vänstra halva. Sin högsta ljusstyrka , magnituden 2, skall den enl prognoserna visa vid gryningen 2 juli 2010.

Informationen som lett till denna slutsats har bl a hämtats från Seiichi Yoshida hemsida på Internet som har följande webbadress:

Visual Comets in the Future (Northern Hemisphere).

Meteorskurar (s.k. ”stjärnfall”)

ZHR är en förkortning för den engelska termen ”Zenithal Hourly Rate” och är ett mått för hur många ”stjärnfall” som kan förväntas bli sedda i timmen (noga räknat om fallen hade kommit rakt uppifrån himlens mitt, dvs. zenit).
Radianten är den punkt på himlen från vilken ljusstrecken från en viss meteorskur alltid tycks börja och sedan sprider sig i vilken riktning som helst.

Orsaken till meteorskurar är att jorden i sin omloppsbana runt solen med jämna mellanrum passerar genom stråk av stoft och gruskorn från kometer vars banor legat så att de passerat i närheten av solen.

Kometer består huvudsakligen av is med inbäddade fasta småpartiklar, och om passagen förbi solen varit tillräckligt nära har kometen börjat tina, och fasta småpartiklar har då frigjorts och sedan blivit kvar efter att kometen försvunnit från solens närhet. När kometer tinar syns detta på himlen i form av "kometsvansar". När jorden passerar genom kvarvarande stoft från gamla kometsvansar upphettas detta stoft genom friktion i jordens atmosfär så mycket, att en del av det förbränns och nattetid kan observeras som lysande streck på himlen. Detta förbränningsfenomen benämns av astronomer för meteorer och av allmänheten ibland för "stjärnfall".

En del kometer ligger i bestämda omloppsbanor runt solen, och det går därför att i förväg beräkna när de skall komma tillbaka och återigen runda solen. Omloppsbanorna runt solen är mer eller mindre utdragna, så därför är tidsperiodernas längd för passagerna runt solen mycket olika för de kända kometerna av detta slag. Perioderna kan variera från några år till 1000-tals år. Det ska framhållas att meteorskurar också kan ha annat ursprung än kometer, men kometer är vanligast.

Under juni finns ingen pålitlig meteorskur prognostiserad som kan rekommenderas för observation. Den som mest allmänt nämns heter ”Juni-Bootiderna” och antas ha sitt maximum 27 juni ca kl 22:00, vilket medför att om maximumet verkligen inträffar då, så blir det svårt att se, eftersom sommarnatten är ljus och månen stör också. Juni-Bootiderna är en mycket opålitlig meteorskur. Den hade ett oväntat utbrott 1998 då ZHR var ca 100 och 2004 fanns också ett utbrott med ZHR ca 50. Före 1998 hade meteorskuren dock inte observerats sedan 1927. Meteorskuren har fått sitt namn efter den stjärnbild som radianten finns i, nämligen Björnvaktaren, vilken på latin heter Bootes. På den översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide syns Björnvaktaren högt upp på himlen i söder. Namnet stavas dock där Boötes, som är stjärnbildens uråldriga namn med okänt ursprung, vilket flitigt används i den engelskspråkliga delen av världen. Radianten beräknas ligga en bit ovanför den översta spetsen i streckfiguren för Björnvaktaren enl Karta 1. Ursprungskometen för Juni-Bootiderna heter något så krångligt som 7P/Pons-Winneke, och har en omloppstid på 6,4 år, men omloppsbanan korsar inte längre jordens, så de meteorskurar som eventuellt uppträder emanerar från stoft som kometen lämnade efter sig under 1800-talet då kometens bana ännu korsade jordens.

Ovanstående bedömning beträffande Juni-Bootiderena bygger bl a på IMO:s (International Meteor Organization) information. IMO:s hemsida på Internet kan nås via följande länk:

International Meteor Organization | International Collaboration in Meteor Science

Följande två länkar leder också till information om meteorskurar:

How to Watch Meteor Showers
Meteorsvärmar 2010

Astronomiska almanackor

För den som söker mer information om solen, månens och planeternas rörelser än vad som här berättats om, hänvisas exempelvis till vad som kan läsas om detta genom att klicka på nedanstående länk till en hemsida på Internet:

Astronomiska almanackor (astroalma.se)

Lars-Bertil Düring