På Himlendokumentet för sept 2010

På Himlendokumentet för sept 2010 SE UPP,
        en guide för Kristianstadtraktens himmel
               under September 2010.
Guiden är i första hand tänkt som vägledning vid observation av natthimlen för blotta ögat eller med hjälp av fältkikare. Guiden lämnar också vissa uppgifter beträffande solens status.

Särskilt notabelt för september.

I de nordiska länderna är det ganska svårt att göra gedigna astronomiska observationer under sommaren pga att nätterna är så ljusa. För att djupare mörker skall uppstå räcker det nämligen inte med att solen går ner, utan den måste också gå ner tillräckligt djupt under horisonten. Mera information om mörker finns att läsa i läsanvisningarna som refereras till i början av nästa avsnitt rubricerat ”Stjärnkarta”. Sist i föreliggande guide finns en länk till en astronomisk almanacka som heter ”astoalma”. Där kan upplysningar hämtas för årets alla dagar om vilket mörker som är rådande under kvällar och nätter.

September tillhör emellertid inte sommaren utan nu råder tillräckligt mörker för alla typer av astronomiska observationer. Under denna månad inträffar den sk ”höstdagjämningen” om vilken mer står att läsa under avsnittet om solen längre fram. Hösten är ofta en perfekt tid för observation av natthimlen. Mörkret finns där, men i regel inte den kyla som vintertid kan avskräcka från vistelser utomhus.

I slutet av månaden blir förutsättningarna för att skåda en komet relativt goda. Läs mer om detta under rubriken kometer i slutet av denna guide.

Stjärnkarta

På annan plats på ASAKs hemsida finns läsanvisningar för hur en stjärnkarta skall användas (klicka på knappen ”NybörjarGuiden” i den blå menyraden till vänster för att hitta dem).

Nedanstående bild (Karta 1) är en översiktlig karta över stjärnbildernas lägen på himlen över Kristianstad 15 september kl 22:00. Stjärnbildernas namn på kartan är de latinska namnen. Endast i ett fall finns namnet på en enskild stjärna utsatt, och det är stjärnan Polaris som på svenska heter ”Polstjärnan”. Se mera om denna stjärnas betydelse för tydande av stjärnkartan i läsanvisningarna.

Väderstrecken på stjärnkartan är utsatt med de engelska förkortningarna där N står för norr (north), W för väster (west), E för öster (east) och S för söder (south). Observera att väster och öster på en stjärnkarta är omkastade jämfört med en landkarta. I den mån någon av planeterna eller månen är uppe just vid den tidpunkt kartan visar, så är även de utsatta, och i detta exempel finns Jupiter och månen med (månen är markerad med grå punkt med ett knappt läsbart rött M bredvid, liggande strax ovan horisonten i sydsydväst). Kartan är hämtad från en hemsida, som heter ”Heavens Above”. Under stjärnkartan finns en länk till den hemsidan, där du lätt kan ställa in vilket datum och klockslag som helst, som du önskar att stjärnkartan skall visa.

Om du skulle beställa fram en karta för samma datum och klockslag, men 2009 i stället för 2010, så skulle du se att kartan såg exakt likadan ut med undantag för planeterna och månen. Då skulle Jupiter visserligen också vara väl synlig, men befinna sig på en helt annan plats. Samma sak gäller alltid. För ett visst bestämt datum och klockslag och en bestämd plats på jorden ligger oberoende av år stjärnorna alltid på samma plats, men planeternas och månens lägen skiftar. Innan man förstod att planeterna inte var stjärnor kallades planeterna i gamla tider därför för ”vandrings-stjärnor”.



Karta 1_På Himlendokumentet sept 2010

KARTA 1 – Stjärnkarta för hela himlen över Kristianstad 15 september 2010 kl 22:00.
Klicka på denna länk så kommer du till stjärnkartans hemsida:

   Stjärnkarta för Kristianstad: Heavens above

På Karta 1 finns 21 stjärnbilder markerade med både namn och streckfigur, vilka listas i nedanstående tabell.

Svenskt namn	Latinskt namn	Kommentar
Stora Björnen	Ursa Major	Den på kartan ritade streckfiguren kallas i Sverige för Karlavagnen, men den är bara en del av hela stjärnbilden, som totalt upptar en rejäl del av himlen, men är – bortsett från Karlavagnsdelen – mycket otydlig. Efter Vattenormen och Jungfrun är Stora Björnen den 3e största stjärnbilden av samtliga på totala himmelssfären runt hela jordklotet.
Lilla Björnen	Ursa Minor	Bortsett från att tistelstången är svängd åt motsatt håll liknar den en mindre kopia av Karlavagnen. Se texten ovanför Karta 1 om dess viktiga stjärna, Polstjärnan (på latin Polaris). Polstjärnan och de två bakersta stjärnorna i vagnen är tydliga, men som helhet är bilden ganska otydlig.
Draken	Draco	Stor bild som avses visa ett krälande drakodjur. Dess triangelformade huvud är ganska tydligt (åtminstone två av stjärnorna), men som helhet är bilden tämligen otydlig.
Björnvaktaren	Bootes	Stor stjärnbild, som liknar en pappersdrake. Starkaste stjärnan heter Arcturus (tillika hela norra stjärnhimlens starkaste), men bortsett från denna består stjärnbilden av tämligen ljussvaga stjärnor. Tack vare sin särpräglade form och Arcturus är Björnvaktaren ändå tämligen enkel att hitta. På kartan står Boötes som av någon anledning ofta används internationellt i stället för det latinska namnet Bootes.
Norra Kronan	Corona Borealis	Liten, med få starka stjärnor men ändå förvånadsvärt tydlig (åtminstone när den kommit högt på himlen). Bildar en båge liknande ett diadem.
Kusken	Auriga	Stor tydlig stjärnbild formad som en avlång femhörning. Dess starkast lysande stjärna heter Capella. Kusken häftar ihop med en annan stjärnbild som heter Oxen, men av den syns på Karta 1 bara en bit som från Kusken skjuter ut som ett långt streck snett ner mot horisonten.
Perseus	Perseus	Son till Zeus. Zeus var den främste guden i den grekiska mytologin. Området på himlen är inte svårt att hitta, för Perseus är ingen liten stjärnbild och bilden innehåller många relativt ljusa stjärnor, men att få fram en distinkt bild är inte det lättaste, för stjärnorna i Perseus bildar inget lättigenkännligt mönster.
Cassiopeja	Cassiopeia	Cepheus drottning. Stjärnbilden är av medelstorlek och liknar ett något utdraget W. På grund av denna särpräglade form och tämligen ljusa stjärnor är Cassiopeja en av de allra lättaste bilderna att hitta på stjärnhimlen. Cassiopeja är "Månadens stjärnbild" och ges en närmare presentation under denna rubrik längre fram i denna guide.
Cepheus	Cepheus	Namn på en kung i den grekiska mytologin. Bilden är är av ungefär samma storlek som Cassiopeja, men mycket otydligare. Den kan liknas vid en biskops- mössa, s k mitra, eller husgavel med högt spetsigt tak.
Andromeda	Andromeda	Dotter till Cassiopeja och gift med Perseus. Kartan visar Andromeda som ett långt, något böjt streck (med ett litet utstickande sidostreck på mitten). Det långa strecket häftar ihop med Pegasus, men det är bara en del av hela stjärnbilden. Andromeda tillhör de större stjärnbilderna och det långa strecket är relativt enkelt att få syn på.
Pegasus	Pegasus	Namn på en flygande häst i den grekiska mytologin. Stor, men ganska otydlig stjärnbild, åtminstone i sin helhet. Den del som på kartan utgörs av en stor fyrkant är dock ganska tydlig.
Triangeln	Triangulum	Liten stjärnbild under Andromeda, formad som en triangel. Trots dess tämligen ljussvaga stjärnor är den ändå ganska lätt att hitta, åtminstone när den kommit högt upp på himlen.
Väduren	Aries	Liten stjärnbild under Andromeda och Triangeln. Ganska tydlig, åtminstone när den kommit högt på himlen. På Karta 1 består figuren av tre sammanbundna stjärnor med viss likhet med bokstaven J, men vid observation med hjälp av endast de egna ögonen är det svårt att se mer än de två starkaste och då blir figuren mera som ett litet rakt streck. Väduren är ett sagodjur från den grekiska mytologin.
Fiskarna	Pisces	Stor stärnbild som skall föreställa två fiskar, men den är tämligen otydlig och ljussvag. Formen påminner på inget vis om fiskar och är svår att överhuvudtaget liknas vid någonting, mer än möjligtvis en jättestor felbock med en ring överst på ena stapeln. Denna ring, som skall föreställa den ena fiskens kropp, är den tydligaste delen av stjärnbilden, men inte ens den har stjärnor med magituder understigande 3,0.
Vattumannen	Aquarius	Stor, men otydlig och ljussvag stjärnbild. Dess starkaste stjärna har magnituden 2,9. Alla de andra har magnituder överstigande 3,0. Bilden skall föreställa en man som häller vatten ur ett krus. Det långa strecket som på Karta 1 sträcker sig ut från resten av bilden mot söder skall illustrera vattenstrålen, vilket väl kan godtas, men för att se likheten i den övriga delen av bilden med en man hållandes ett krus får man äga en kollosal fantasi. Bilden som helhet har heller ingen form som kan liknas vid någonting annat lättigenkännligt.
Stenbocken	Capricornus	Triangelformad stjärnbild av medelstorlek. Den är ljussvag och otydlig. Alla ingående stjärnor har högre magnituder än 3,0. I den grekiska mytologin är Stenbocken den flöjtspelande och med bockfötter försedde guden Pan.
Svanen	Cygnus	Stor och tydlig med god likhet med en flygande svan, men kan också liknas vid ett gravkors.
Örnen	Aquila	Liknar en stor pil. Pilspetsen ganska lätt att hitta, men resten av bilden svårare. Dess starkaste stjärna heter Altair, som ligger i pilspetsen.
Lyran	Lyra	Liten stjärnbild intill Svanen, som är avsett att likna en lyra, vilket är ett gammeldags stränginstrument. Dess starkaste stjärna heter Vega och syns tydligt, men övriga stjärnor i bilden är svaga, och därför svåra att se med hjälp av endast de egna ögonen.
Herkules	Hercules	Namn på en av den grekiska mytologins största hjältar. Stor, men ljussvag och ganska otydlig stjärnbild, åtminstone i sin helhet. Den har vissa likheter med en sprattelgubbe.
Ormbäraren	Ophiuchus	Stor, med flera ganska starka stjärnor, men ändå svår att skåda, åtminstone i sin helhet, vilket beror på att den tillhör södra stjärnhimlen och därför i sin helhet aldrig kommer särskilt högt på himlen sett från vår horisont. Dessutom bildar de stjärnor som är lättast att se ingen distinkt form som enkelt kan liknas vid någonting annat. Ormbäraren var läkekonstens gud i den grekiska mytologin.

På Karta 1 finns dessutom 10 stjärnbilder markerade med namn, men utan streckfigur. Dessa listas i nedanstående tabell:

Svenskt namn	Latinskt namn
Lodjuret	Lynx
Giraffen	Camelopardalis
Jakthundarna	Canes Venatici
Ödlan	Lacerta
Räven	Vulpecula
Pilen	Sagitta
Delfinen	Delphinus
Lilla hästen	Equuleus
Skölden	Scutum
Ormen	Serpens

Anledningen till streckfigurernas utelämnande i dessa fall är sannolikt kartritarens önskan att begränsa mängden streckfigurer för att inte göra kartan för plottrig, och samtidigt åstadkomma detta med minska möjliga skada ur informationssynpunkt, och utvaldes då dessa 10 stjärnbilder - som under normala observationsförhållanden knappt kan hittas ens av vana observatörer - till att bli de som fick drabbas av begränsningen.

På Karta 1 syns också några stjärnbilder som väl är markerade med streckfigur, helt eller delvis, men utan namnangivelse. Anledningen till att namnen inte kommit med i dessa fall är att de helt enkelt fallit bort då horisonten ritats upp av dataprogrammet för den valda tidpunkten, 15 september kl 22:00. Genom att välja ett lämpligt annat klockslag, före eller efter 22:00, som kartan skall visa kan namnen göras synliga.

Månadens stjärnbild

Varje månad väljs en stjärnbild ut för närmare presentation under denna rubrik. Presentationen handlar i första hand om själva bilden som kan ses för blotta ögat, och inte så mycket om andra astronomiska objekt i form av exempelvis galaxer och nebulosor, som med hjälp av teleskop kan återfinnas inom det område på himlen som bilden täcker. För de som är intresserade av dylika objekt hänvisas till t ex vad som kan läsas om detta på annan plats på ASAK:s hemsida, nämligen under länken ”Årstids- och Messierguide”. Den länken hittas genom att klicka på knappen ”Observationer” som återfinns i den blå menyraden längst till vänster.

I presentationen av månadens stjärnbild ingår också en kulturhistorisk bakgrund till bilden, hämtad från olika folkslags mytologi, företrädesvis den grekiska, men det skall framhållas att denna del av presentationen är förbunden med en hel del osäkerhet, för i allmänhet innehåller inte det mytologiska stoffet en enhetlig berättelse, utan tvärt om finns det vanligtvis många versioner, som sinsemellan skiljer sig åt i högre eller lägre grad. Strävan vid val av version har dock varit att försöka finna den som idag torde vara den mest återgivna, eller i vart fall vara bland de mest återgivna. Detta med osäkerheten kring bildens historiska bakgrund understryker egentligen bara det faktum att stjärnbilder är någonting relativt, och såväl hur de formas som hur de tolkas kan skifta från folkslag till folkslag, eller för den skull från person till person. Ingen variant behöver vara riktigare eller sannare än någon annan, det hela är ytterst bara fråga om tycke och smak. Fr o m 1932 har emellertid 88 stjärnbilder fått en officiell status inom den astronomiska vetenskapen beträffande namn och total utsträckning på himlen, och det är bland dessa 88 som urvalet för presentation här görs. Detta hindrar dock inte att när stjärnbilderna skall ritas upp som streckfigurer förekommer än idag olika versioner, och då det gäller den kulturhistoriska bakgrunden ingick inte denna alls när de 88 bildernas officiella status fastställdes.

Beträffande de enskilda stjärnorna i bilderna kommer när sådan information lämnas den i första hand avse stjärnornas beteckningar, vilket oftast handlar om en grekisk bokstav i kombination med stjärnbildens latinska förkortning. I den mån det ännu i vår tid används någorlunda vedertagna egennamn för bildens stjärnor finns också en strävan att informera om dessa. Presentation av de fysikaliska egenskaperna för de enskilda stjärnorna kommer dock bara att lämnas sporadiskt och ofta saknas helt. De som önskar mera information om de enskilda stjärnorna än så, får sålunda vända sig till andra källor än denna guide.

Det finns som sagt f n 88 internationellt erkända stjärnbilder att skåda på himlavalvet runt hela jordklotet, vilket gällt sedan 1932. Deras namn är oftast av mycket gammalt datum och anknyter ofta – liksom för övrigt ev namn på enskilda stjärnor – ursprungligen till den babyloniska, grekiska, romerska (latin) eller arabiska språkvärlden. En del stjärnbilder ligger emellertid så långt ner på den södra himmelssfären att de aldrig kan ses från Kristianstads horisont, och dessa tas därför aldrig med för någon presentation här. En som emellertid kan ses härifrån är den stjärnbild som på svenska heter Cassiopeja, och det är den som i det följande presenteras denna gång.

Först visas två delkartor av himlen med Cassiopeja i centrum (Kartorna 2 och 3), vilka följs av en tabellerarisk sammanställning med kortfakta och därefter avslutas presentationen med verbal beskrivning/kommentarer. Eftersom stjärnbildernas utseende inte ändras, bara deras placering på himlen (se mera om detta i de läsanvisningar som ovan refereras till under rubriken ”Stjärnkarta”), så gäller delkartorna alltid, dvs oberoende av datum eller klockslag. Karta 2 är den mest koncentrerade och överblickar i stort sett bara Cassiopeja och dess allra närmaste omgivningar, medan Karta 3 har ett större perspektiv och omfattar i det närmaste 1/3 av den himmel som Karta 1 visar.

Karta 2 ingående i På Himlendokumentet för sept 2010

Karta 2 ingående i På Himlendokumentet för sept 2010

KARTA 2 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Cassiopeja och dess närmaste omgivningar (bilden hämtad från Wikipedia).

Karta 3_På Himlendokumentet för sept 2010

Karta 3_På Himlendokumentet för sept 2010

Karta 3- Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Cassiopeja och dess omgivningar (bilden hämtad från dataprogrammet Starry Night). Cassiopeja ses något till vänster om mitten på kartan sittande på en tron och hållandes en fjäder i sin vänstra hand. Övriga stjärnbilder som syns helt eller delvis är: Cepheus (ovanför Cassiopeja); Giraffen (något beskuren i kartans övre vänstra hörn); Kusken (starkt beskuren i kartans nedre vänstra hörn); Perseus (till höger om Kusken hållandes ett svärd i sin högra hand och en sköld i sin vänstra); Andromeda (till höger om Perseus); Pegasus (till höger om Andromeda); Triangeln (nedanför Andromeda); Fiskarna (beskurna nedanför Andromeda och Pegasus i kartans underkant); Ödlan (till höger om Cassiopeja); Räven (beskuren i kartans övre högra hörn); Delfinen (starkt beskuren med bara nosen synlig nedanför Räven i kartans högra ytterkant); Svanen (starkt beskuren till vänster om Räven i kartans överkant med endast ena vingen och en del av stjärten synlig).

Kortfakta om Cassiopeja

Latinskt namn	Cassiopeia
Latinsk genetivform	Cassiopeiae
Latinsk förkortning	Cas
Storleksordning bland de 88 officiellt erkända stjärnbilderna	Nr25
Observerbarhet	Helt synlig vid latituder mellan 12° sydlig bredd och 90° nordlig bredd.
Stjärnor namngivna med egen- namn. Här anges bara de idag någorlunda allmänt använda namnen. Samtliga dessa finns markerade på Karta 2, men bara med sina grekiska bokstäver. Avstånden gäller från jorden till stjärnan och är avrundade till hela ljusår (ly). Magnituden gäller den från jorden upplevda subjektiva ljusstyrkan.	Schedar (α Cas), arabiska med betydelsen "bröst", vilket är en konstig benämning med tanke på att stjärnan markerar Cassiopejas hals. Kanske namnet emellertid ger en antydan om att stjärnbilden före dagens utseende haft en annan utsträckning där bröst var en adekvat benämning. Avstånd 229 ly. Magnitud 2,2 (varierar, men bara svagt). Caph (β Cas), arabiska med betydelsen "den förstenade handen", vilket egentligen hela stjärnbilden borde hetat. Visserligen liknas oftast Cassiopeja med ett W, men att likna bilden vid en hand med utspärrade fingrar kan inte heller sägas vara helt fel. Avstånd okänt. Magnitud 2,3. Ruchbah (δ Cas), arabiska med betydelsen "knä", vilket får anses vara en helt adekvat benämning med tanke på stjärnans placering i helfiguren för Cassiopeja. Avstånd okänt. Magnitud 2,6. Segin (ε Cas). Namnet är av okänt ursprung och har därför heller ingen känd betydelse. Avstånd 444 ly. Magnitud 3,3 (varierar, men bara svagt).
Ljusaste stjärnan	Schedar (α Cas), med magnituden 2,2.
Stjärna närmast jorden	η Cas som ligger på ett avstånd om 19,4 ly. Stjärnan har magnituden 3,4 och kan därför ses för blotta ögat. Den är tydligt markerad på Karta 2.
Antal Messierobjekt	2
Närmast angränsande stjärnbilder Jmf utseendet på kartorna 1, 2 och 3.	Cepheus; Ödlan; Andromeda; Perseus; Giraffen.

Cassiopeja är en gammal stjärnbild, känd från antikens Grekland och Rom. Hon var en sagodrottning från Etiopien, gift med kung Cepheus och mor till prinsessan Andromeda. Cassiopeja var ytterst fåfäng, alltid upptagen med att vårda sitt utseende i allmänhet och sitt hår i synnerhet. Förutom sin fåfänga led Cassiopeja också av svår skrytsamhet, vilket vid ett tillfälle fick ödesdigra konsekvenser. Det var när hon dristade sig uttala att hon var vackrare än Nereiderna, havsguden Poseidons undersköna döttrar. Som straff för denna fräckhet sände Poseidon – efter att döttrarna beklagat sig hos honom - ett havsvidunder som härjade hennes land. I ett försök att undkomma härjningarna beslöts – efter hörande med ett orakel - att offra Andromeda till odjuret och hon kedjades fast vid en strandklippa. Oraklet hade nämligen försäkrat att detta offer var det enda alternativet till att få stopp på de förödande härjningarna. Den grekiska hjälten Perseus, son till Zeus som var den främste guden i den grekiska mytologin, upptäckte emellertid i sista stund hennes utsatta belägenhet och lyckades dräpa odjuret innan det hunnit fram till Andromeda. Efter att ha fört Andromeda i säkerhet gifte han sig sedan med henne. Gudarna straffade så småningom Cassiopeja för alla hennes olater genom att döma henne till att sittande på en stol placeras på himlavalvet nära norra himmelspolen innebärande tätt mellan de perioder i det eviga kretsloppet runt polen, när hon fick lida skymfen att på ett ovärdigt sätt förevisas upp och ner.

Karta 2 visar stjärnbilden Cassiopeja och dess närmaste omgivningar. De heldragna gröna linjerna visar Cassiopeja ritad som streckfigur. Hela stjärnbildens täckningsområde på himlen i den moderna astronomin är avgränsat med gulstreckad gränslinje. De svarta runda punkterna på Karta 2 markerar enskilda stjärnor. Ju större punkt desto starkare lysande stjärna (= lägre magnitud). De heldragna linjerna i streckfiguren (som på Karta 2 dessutom gjorts gröna) syns givetvis inte, utan dessa får man bara tänka sig när man observerar stjärnbilden på himlen. Vid betraktande av streckfiguren på Karta 2, ser man ingen likhet med en kvinnofigur, men möjligheten att associera till en drottning finns ändå, nämligen om man godtar att figuren skall föreställa en krona tillhörig en sådan. Att stjärnbilder i allmänhet äger likhet med vad de sägs föreställa är inte alls självklart (se mera om detta i läsanvisningarna), så att likheten i fallet Cassiopeja inte är uppenbar är inget speciellt anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda med stjärnbilden Cassiopejas utseende är i stället att alla är överens om vad figuren verkligen liknar, nämligen ett utdraget W. För de flesta stjärnbilder är det nämligen ofta så att olika människor ser olika saker när de betraktas, ungefär som när ett moln studeras. Att så total enighet råder kring utseendet som i Cassiopejas fall är faktiskt ganska så unikt.

Karta 3 erbjuder dock hjälp med att identifiera bilden av en kvinna, för den kartan visar Cassiopeja - liksom övriga på kartan synliga stjärnbilder - även i helfigursformat och med de utseenden, som de en gång i tiden hade för de människor som hittade på stjärnbildernas namn. Inuti helfigurerna är också ritade streckfigurer av samma typ som i Karta 2. Stjärnbilders streckfigur skapas sålunda genom sammanbindning av särkilt utvalda stjärnor i akt och mening att underlätta igenkännandet av hela objektet, som stjärnbilden ifråga avser att illustrera.

Om man inte bryr sig om när under dygnets mörka timmar man tittar kan Cassiopejas stjärnbild alltid ses i sin helhet från Kristianstad (sommartid kan det dock liksom för alla andra stjärnbilder vara lite svårare på grund av de ljusa nätterna). Allra högst på himlen på ”tittarvänlig” tid kl 22 står stjärnbilden under årets sista kvartal, dvs perioden oktober - december. På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns Cassiopeja högt upp på himlen i östnordöst. Cassiopeja tillhör de stjärnbilder som är allra lättast att få syn på (från norra halvklotet) och är därför lämplig för i synnerhet ovana stjärnskådare att börja leta efter. Lättheten beror på följande orsaker:

1. dess tidigare nämnda form av ett tydligt W
2. att detta W bildas av fem ljusstarka stjärnor (samtliga magnitud 2-stjärnor, med undantag för      Segin, vilken på Karta 2 är markerad med grekiska bokstaven Epsilon dvs tecknet ε, som är en         magnitud 3-stjärna).
3.  att stjärnbilden är tämligen stor
4.  att den alltid står högt på himlen

Sedan 2007 finns på Wikipedia anmält att varje svenskt landskap har en landskapsstjärnbild, och att Cassiopeja skulle gälla som Skånes stjärnbild, men uppgift om vilken officiell institution som gjort utnämningen finns inte, så uppgiften skall nog i första hand betraktas som ett skämt.

De övriga stjärnbilderna som ingår i Cassiopejas familj, Cepheus (make), Andromeda (dotter) och Perseus (svärson) är inte lika lätta att observera som Cassiopeja. Med hjälp av sk ”stjärnhoppning” brukar dottern Andromeda dock vara tämligen lätt att finna för de flesta. Stjärnhoppning är en populär metod hos amatörastronomer. Den går till så att man utgår från en eller flera stjärnor i en lättfunnen bild, och därifrån i en bestämd rörelse låter blicken vandra ut på himlen tills man– i sin första träff - träffar (eller nästan träffar) en viss annan stjärna man söker, men som man har svårt att hitta direkt. Utifrån den på så sätt träffade nya stjärnan fortsätter man om så krävs sedan efter samma metod att förflytta sig tills man till slut hittat så långt fram till den sökta stjärnbilden att den blivit så lättfunnen som den någonsin kan bli. Med tillämpning av denna metod kan Andromeda hittas genom att med början i stjärnan βCas (kallad Caph) - se Karta 2 - dra en linje som går fram till αCas (kallad Schedar), och sedan fortsätta dra den linjen från αCas vidare rakt ut på himlen tills den träffar den första tydliga stjärnan, som då är den som på Karta 1 ligger längst norrut av stjärnorna ingående i streckfiguren för Andromeda. På Karta 4 nedan är den stjärnan markerad med den grekiska bokstaven Gamma, dvs tecknet γ. De övriga stjärnorna i Andromedas streckfigur fram till stjärnbilden Pegasus går sedan - efter att man funnit Gammastjärnan i Andromeda - ganska lätt att finna. (Streckfiguren är dock i detta fall ingen egentlig figur, utan bara ett svagt böjt streck).

Andromedas stjärnbild är intressant att finna för i den stjärnbilden finns den enda främmande galax som någorlunda enkelt går att kan skåda på natthimlen med hjälp endast av de egna ögonen, nämligen Andromedagalaxen (som Messierobjekt har Andromedagalaxen beteckningen M31). Nedan visas en bild på Andromedagalaxen som är hämtad från Wikipedia på Internet.

Andromedagalaxen_På Himlendokumentet sept 2010

Bild på Andromedagalaxen hämtad från Wikipedia.

Så stor och tydlig bild av Andromedagalaxen som ovanstående bild visar får man emellertid inte om man tittar blott med de egna ögonen. För att få en sådan bild måste teleskop användas. Med hjälp av de egna ögonen framträder galaxen bara som en otydlig och suddig liten fläck. Men också den begränsade synen kräver en klar och mörk natt. Andromedagalaxen är den närmaste granngalaxen till Vintergatan (om man bortser från Vintergatans små sattelitgalaxer) och ligger på ett avstånd om 2,5 miljoner ljusår. Mätningar visar att Andromedagalaxen är på kollisionskurs med Vintergatan och att galaxerna kommer att kollidera om ca 3 miljarder år. Resultatet av detta förväntas inte bli total utplåning, vilket många inbillar sig, utan sannolikt kommer de båda galaxerna smälta samman och bilda en enda jättelik galax, utan att särskilt många enskilda stjärnor kommer att skadas. Att det blir så beror på de väldigt stora avstånd som råder i Universum mellan olika stjärnor, vilket gör att sannolikheten för en direktträff mellan en stjärna från Vintergatan och en annan från Andromedagalaxen är låg när de då två galaxerna möts och glider in i varandra.

Nedan visas en bild (Karta 4) hämtad från Wikipedia av vilken framgår var på himlen man skall titta om man vill se Andromedagalaxen. Som synes ligger M31, dvs Andromedagalaxen en bit över den stjärnan i Andromedas streckfigur som på bilden är betecknad med den grekiska bokstaven Beta dvs tecknet β. Mellan β i streckfiguren och M31 ligger en svag stjärna, markerad med den grekiska bokstaven My dvs tecknet μ. Magnituden för Andromedagalaxen är 4,4 och för att se så svaga objekt är det lättast - när man observerar endast med hjälp av de egna ögonen - om man fäster blicken en bit vid sidan om själva objektet.

Karta 4_På Himlendokumentet sept 2010_Andromedastjärnbilden

Karta 4 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Andromeda och dess närmaste omgivningar (bilden hämtad från Wikipedia).

Av de enskilda stjärnorna ingående i streckfiguren för Cassiopeja får Gamma Cassiopeiae (γ Cas) anses vara den intressantaste. Den är tydligt markerad på Karta 2. Denna stjärna har egentligen inget eget officiellt namn, men benämns ibland Tsih, vilket ursprungligen är ett kinesiskt namn. Dess magnitud är f n 2,4. Avståndet från jorden är 613 ly. I astronomernas klassificeringsschema för olika stjärntyper med avseende på deras ljusspektrum hänförs Tsih till spektralgrupp B, vilket bl a innebär att den lyser med blåvitt sken. Yttemperaturen är uppmätt till 25000ºC - att jämföras med solens som är ca 5500ºC - och den har en absolut magnitud (luminositet) som är ca 70 000 gånger större än solens.

Det speciella med Tsih är att den är en oförutsebar variabel. Med variabel menas att stjärnans ljusstyrka skiftar, och det är ingenting ovanligt bland Universums stjärnor, men hos Tsih är skiftningarna dels mycket kraftiga och dels som sagt oförutsebara. Astronomer har observerat variationer från 1,6 till 3,0 i magnitud. Tsihs rotationshastighet vid ekvatorn ligger på 1 miljon km i timmen, vilket medför att stora mängder av stjärnans massa lossnar och bildar en omgivande skiva runt Tsih. Det är denna skiva som är orsaken till de oförutsebara skiftningarna i magnitud. Ibland ökar nämligen utkasten av massa och ibland minskar omfånget på utkasten. Bland vetenskapsmännen inom astronomiområdet räknar man med att Tsih eventuellt också överför materia till en annan - ännu oupptäckt - himlakropp i Tsihs närhet med hög täthet.

Stjärnor i spektralgrupp B som äger samma speciella egenskaper som här beskrivits för Tsih ges ett e i tillägg till bokstaven och betecknas sålunda Be-stjärnor, där e:et står för emission och Tsih var den första stjärnan i denna grupp som upptäcktes, vilket skedde 1866. Begreppet emission är kopplat till s k nebuloser, vilka är stora gasmoln i rymden. När sådana gasmoln - genom tillförsel av energi från närbelägna stjärnor - hettats upp i tillräcklig grad börjar de sända ut strålning i bestämda våglängder, vilka kan avslöjas vid analys av deras ljusspektrum. Den på detta sätt avgivna egenstrålningen från nebulosan kallas för emission, och spektrumet från dylik strålning är alldeles tomt sånär som på ett eller några få raka streck vid vissa bestämda våglängder, sk emissionslinjer. Dessa emissionslinjer har visat sig motsvara bestämda grundämnen och utgör därmed en slags ”fingeravtryck” som avslöjar vilka ämnen som finns i nebulosan. När det gäller spektrumet från gasmolnet utanför Tsih, så finns där bara en enda emissionslinje och denna linje motsvarar våglängden för grundämnet väte, Universums i särklass vanligaste grundämne.

Nedan följer två länkar till intressanta hemsidor på Internet med fördjupad information samt fotografier, inte bara gällande Cassiopeja, utan för samtliga stjärnbilder, eller ”konstellationer” som de också kallas, samt tips om vad man kan hitta vad gäller astronomiska objekt inom det område på himlen som täcks av respektive stjärnbild:

Astronet Uppslagsverk

Sky Map Constellation Photos Star Constellations Csillagképek

Information om stjärnbilder kan också hämtas på annan plats på ASAKs hemsida, nämligen under den tidigare nämnda länken ”Årstids- och Messierguide”. Den länken hittas genom att klicka på knappen ”Observationer” som återfinns i den blå menyraden längst till vänster.

För den intresserade som vill lära sig mer om vad stjärnor är, hur de föds, lever och dör kan hänvisas till den blå menyraden längst till vänster som bl a innehåller knappen ”NybörjarGuiden”. Efter ha klickat på den kan man under rubriken ”Guider” hitta en gul text som lyder ”Fakta om stjärnor”. Om man klickar på den får man fram ett dokument med grundläggande fakta om stjärnornas natur. Det finns också en uppsjö av böcker om astronomi på olika kunskapsnivåer att ta del av på bibliotek och i bokhandeln. Det finns även flera tidskrifter speciellt inriktade på astronomi. Förutom ASAKs hemsida (och de som ovan nämnda länkar leder till) finns många andra hemsidor på Internet med intressant läsning om astronomi.

Solen

Nedanstående tabell visar solens upp- och nergång vid 3 tillfällen under september 2010.

      Upp      Ner     Uppetidens längd Förändring
1:e    06:07    19:58       13 tim 51 min
15:e    06:34    19:21       12 tim 47 min - 1 tim 04 min (från 1:e sept)
30:e    07:03    18:42       11 tim 39 min      - 1 tim 08 min (från 15:e sept)

Av ovanstående tabell framgår att under september månad minskar dagens längd med sammanlagt 2 timmar och 12 minuter.

En speciell händelse som inträffar under september (för norra halvklotets del) är den sk höstdagjämningen, något som i år inträffar torsdagen den 23 september. Då anses av hävd att dagen och natten är lika långa, (men skall man vara riktigt noga, så inträffar detta i verkligheten några dygn senare, vilket beror på ljusbrytningen i jordens atmosfär). Vad som astronomiskt sker vid höstdagjämningen är att solen – sett från jorden - i sin årliga bana över himlavalvet (banan kallas för ”ekliptikan”) når fram till den punkt där ekliptikan korsar ”himmelsekvatorn”, vilken är en projicering av jordens verkliga ekvator ut på himmelssfären. Att inte himmelsekvatorn och ekliptikan ligger i samma plan beror på lutningen av jordens rotationsaxel, 23,5˚, mot jordens rotationsplan runt solen. (Jordens rotationsaxel är en tänkt linje/axel, som går rakt genom hela jordkloten från nordpolen till sydpolen och runt vilken jorden vrider sig ett varv per dygn). Detta med att solens bana ”ekliptikan” skär ”himmelsekvatorn” – och dag och natt är lika långa - inträffar två gånger varje år. Det andra tillfället har redan inträffat för 2010, nämligen den 20 mars då det var den sk vårdagjämningen (för norra halvklotets del).

Vid höstdagjämningen står solen mitt på dagen i zenit vid jordens ekvator. För varje dag därefter flyttar sig zenitplatsen allt mer söderut tills solen når Stenbockens vändkrets (sydlig breddgrad 23,5˚) vilket i år sker 22 december, och då säger vi att den dagen inträffar vintersolståndet (för norra halvklotets del) med årets kortaste dag. Därefter vänder zenitpunkten på nytt riktning och flyttar sig för varje dag alltmer norrut, innebärande allt längre dagar. 20 mars 2011 har zenitpunkten åter blivit ekvatorn, och då är det vårdagjämning för oss på norra halvklotet det året. Det sk sommarsolståndet, årets längsta dag, inträffar sedan 21 juni 2011 (för norra halvklotets del). Då har solens zenitplats flyttats till Kräftans vändkrets som ligger på 23,5˚ nordlig breddgrad. Sedan börjar solen återigen en ny årlig vandring mellan sina båda vändkretsar och denna vandring beror sålunda på jordaxelns lutning i kombination med jordklotets roterande runt solen. Under vandringens gång upplever vi våra fyra årstider, höst, vinter, vår och sommar.

Ett solfenomen som varit föremål för studier sedan långt tillbaka i historien är de s.k., ”solfläckarna”. Eftersom solen roterar ser fläckarna sedda från jorden ut som om de sakta rör sig över solskivan. Förekomsten av fläckar på solen varierar med ganska bestämd regelbundenhet, och historiskt sett har kunnat konstateras att med i genomsnitt en längd på 11 år går fläckarna från ett minimumtillstånd till ett annat. Solen har nyligen påbörjat en ny period (benämnd solcykel nr 24), och de första fläckarna i denna nya period har bildats. F n råder sålunda ett solfläcksminimum, och det förväntas att successivt allt fler fläckar bildas tills ett solfläcksmaximum inträffar om några år, och solfläckarna därefter åter skall börja gå ner i antal till ett nytt solfläcksminimum om ca 11 år. Om du är intresserad av att observera dessa fläckar, så måste du använda särskild utrustning anpassad just för detta. Du får absolut inte titta direkt på solen, varken med vanlig kikare eller med de egna ögonen (inte ens när det är mulet). Om du gör det – om så bara för en kort sekund- löper du mycket stor risk att bli permanent blind för resten av ditt liv. På internet kan du under denna webbadress dagligen hitta ny information om hur antalet solfläckar utvecklar sig:

www.spaceweather.com

Månens faser


Nymåne 8 sept	1:a kvarteret 15 sept	Fullmåne 23 sept	3:e kvarteret 1 sept

Planeterna

		1sept	2 sept	15sept	16 sept	30 sept	1 okt
Merkurius	UPP	06:53		04:58		05:40
Merkurius	NER	19:31		18:55		18:37
Venus	UPP	10:57		11:17		11:16
Venus	NER	20:34		19:40		18:37
Mars	UPP	10:24		10:26		10:30
Mars	NER	20:53		20:11		19:27
Jupiter	UPP	20:28		19:31		18:29
Jupiter	NER		08:21		07:15		06:05
Saturnus	UPP	08:35		07:49		07:02
Saturnus	NER	20:45		19:52		18:55
Uranus	UPP	20:21		19:25		18:25
Uranus	NER		08:15		07:17		06:14
Neptunus	UPP	19:33		18:38		17:38
Neptunus	NER		05:00		04:03		03:02

Ovanstående tabell visar klockslagen för upp resp. nergång för solsystemets planeter vid tre tillfällen under september nämligen i början, mitten och slutet av månaden. Planeterna är i tabellen ordnade uppifrån och ner i samma ordning som de ligger i sina omloppsbanor räknat från solen och utåt. I tabellen saknas av lättförstådda skäl en planet och det är jorden. Skulle den likväl tagits med skulle den ha placerats mellan Venus och Mars, eftersom jorden ligger som 3e planet från solen räknat. Någon tycker sig kanske sakna Pluto i tabellen, men den himlakroppen har sedan några år tillbaka pga sin ringa storlek fått ändrad status till dvärgplanet, och är sålunda inte längre någon fullvärdig planet. Tabelluppgifterna är hämtade från ett speciellt dataprogram, som heter ”Starry Night”. Genom att kombinera uppgifterna med motsvarande för solen, som lämnats i det tidigare, kan vägledning erhållas för vilka tidsintervall tillräckligt mörker råder under planeternas uppetider, för att åtminstone den grundläggande förutsättningen för att observera dem skall vara uppfylld.

Nedan redovisas i vilka stjärnbilder planeterna befinner sig under september månad, samt lämnas vissa andra kommentarer härutöver.

Merkurius

Merkurius finns under september i tre olika stjärnbilder enl följande schema:

Perioden 1 september t o m 7 september i stjärnbilden Sextanten (= Sextans på latin).
Perioden 8 september t o m 28 september i stjärnbilden Lejonet (= Leo på latin).
Perioden 29 september t o m 30 september i stjärnbilden Jungfrun (= Virgo på latin).

Ingen av dessa stjärnbilder syns emellertid på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1.

Merkurius är för det mesta svår att observera, eftersom den alltid håller sig i närheten av solen, men under andra halvan av september är chanserna goda att få se den lågt i öster i gryningen.

Venus

Venus är 1 september i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), men går fr o m 25 september över till Vågens stjärnbild (=Libra på latin). Ingen av dessa stjärnbilder syns emellertid på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1.

Venus är himlens ljusaste objekt, näst efter solen och månen, så man kan svårligen missta sig på den när den väl visar sig. Fr.o.m. mitten av oktober 2008 och fram till slutet av mars 2009 har planeten visat sig i sin skepnad som s.k. ”aftonstjärna” (innebärande att den då kunnat ses i anslutning till solens nergång). Fr o m de sista dagarna i mars 2009 övergick Venus emellertid till att i stället vara ”morgonstjärna” innebärande att den visat sig i samband med gryningen. Under de första dagarna av december 2009 avslutade Venus dock sin sejour som ”morgonstjärna”, och har varit försvunnen sedan dess tills den återkom under andra halvan av februari 2010, men då på nytt i form av ”aftonstjärna”. Denna senaste sejour som aftonstjärna avslutas emellertid i slutet av föregående månad, och under september är planeten helt försvunnen. Vi får nu vänta tills början av november innan planeten på nytt visar sig och då blir det som "morgonstjärna".

Mars

Mars är 1 september i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), men går fr o m 27 september över till Vågens stjärnbild (=Libra på latin). Ingen av dessa stjärnbilder syns emellertid på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1.

Mars försvann från natthimlen i augusti 2008. Sedan juni 2009 har den emellertid varit synlig, men i slutet av föregående månad försvann den på nytt och nu får vi vänta tills nästa år innan planeten åter visar sig.

Jupiter

Jupiter är hela månaden i Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns Fiskarna i sin helhet, där den ligger klart över horisonten i öster till sydöst. Jupiter är tydligt markerad med sitt namn och en blå prick liggande en bra bit över horisonten i sydöst.

Jupiter försvann från natthimlen i mitten av februari detta år, men har sedan de sista dagarna i april återkommit. Under september är möjligheterna att se planten mycket goda. I början av månaden går Jupiter upp i öster en stund efter solens nergång, men i slutet av månaden sker uppgången något före. Efter sin uppgång och sedan den övervunnit skymningsljuset lyser planeten sedan starkt hela kvällen och natten utom i slutet av månaden då den hunnit gå ner väster en stund före gryningen.

Saturnus

Saturnus befinner sig hela månaden i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns emellertid inte denna stjärnbild.

Saturnus försvann i slutet av föregående månad och kan inte skådas igen förrän i mitten av oktober och då vid gryningen.

Uranus

Uranus är hela månaden i Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns Fiskarna i sin helhet, där den ligger klart över horisonten i öster till sydöst. Uranus är emellertid inte markerad p g a att den är så ljussvag, men den ligger alldeles intill Jupiter.

Uranus är som sagt ljussvag, så för blotta ögat går den vanligtvis inte att se, utan det krävs nog i allmänhet minst en fältkikare för att klara detta. Under september håller sig planeten emellertid nära intill Jupiter, så ser man den planeten har man genom att leta i närområdet en bättre chans än vanligt att få syn på Uranus. Om det är molnfritt torde de allra bästa förutsättningarna vara den 8 september för då är det nymåne, så då slipper man att observerandet störs av månljus.

Neptunus

Neptunus är hela månaden i Stenbockens stjärnbild (=Capricornus på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns hela Stenbocken där den ligger en bit ovan horisonten i söder. Neptunus är emellertid inte markerad eftersom den är så ljussvag. Planeten är än ljussvagare än den ljussvaga Uranus, så för blotta ögat går den aldrig att se, utan det krävs minst en fältkikare för att klara detta.

Asteroider

Eftersom asteroider är små objekt behövs instrument för att de ska kunna ses. För de som är intresserade av att se på asteroider finns det några som man kan titta på, och genom att klicka på någon av nedanstående länkar kan man komma till hemsidor på Internet där information om detta kan hämtas.

Monthly Index of Asteroid Occultation Path Predictions
GOFFIN's Asteroidtabell för 2010

Kometer

Under hela september och till mitten av november finns möjlighet att med fältkikare och kanske även för blotta ögat skåda en komet som heter Hartley 2. Bäst är förutsättningarna under oktober. Den går ett varv runt solen på bara 6,5 år och senast den befann sig i vår närhet var 2004.
I slutet av september befinner sig kometen i stjärnbilden Cassiopeja nära stjärnan Schedar (α Cas), se Karta 2 för att hitta den stjärnans position i stjärnbilden. Därifrån rör sig kometen mot sjärnbilden Kusken och når Capella 19 oktober.

Informationen som lett till dessa slutsatser har bl a hämtats från Seiichi Yoshida hemsida på Internet som har följande webbadress:

Visual Comets in the Future (Northern Hemisphere).

Meteorskurar (s.k. ”stjärnfall”)

Orsaken till meteorskurar är att jorden i sin omloppsbana runt solen med jämna mellanrum passerar genom stråk av stoft och gruskorn från kometer vars banor legat så att de passerat i närheten av solen.

Kometer består huvudsakligen av is med inbäddade fasta småpartiklar, och om passagen förbi solen varit tillräckligt nära har kometen börjat tina, och fasta småpartiklar har då frigjorts och sedan blivit kvar efter att kometen försvunnit från solens närhet. När kometer tinar syns detta på himlen i form av "kometsvansar". När jorden passerar genom kvarvarande stoft från gamla kometsvansar upphettas detta stoft genom friktion i jordens atmosfär så mycket, att en del av det förbränns och nattetid kan observeras som lysande streck på himlen. Detta förbränningsfenomen benämns av astronomer för meteorer och av allmänheten ibland för "stjärnfall".

En del kometer ligger i bestämda omloppsbanor runt solen, och det går därför att i förväg beräkna när de skall komma tillbaka och återigen runda solen. Omloppsbanorna runt solen är mer eller mindre utdragna, så därför är tidsperiodernas längd för passagerna runt solen mycket olika för de kända kometerna av detta slag. Perioderna kan variera från några år till 1000-tals år. Det ska framhållas att meteorskurar också kan ha annat ursprung än kometer, men kometer är vanligast.

Under september finns för den normalintresserade tyvärr ingen speciell meteorskur som kan rekomenderas för observation.

Det skall framhållas att alla meteorskurar är ganska så nyckfulla och därför svåra att prognostisera både beträffande exakt tidpunkt när de skall visa sig, och hur tydliga de kommer att vara. Vissa år stämmer skurarna bättre med vad som förväntas av dem och andra sämre. Hur det blir med september i år återstår att se.

Ovanstående bedömning bygger bl a på IMO:s (International Meteor Organization) information. IMO:s hemsida på Internet kan nås via följande länk:

International Meteor Organization | International Collaboration in Meteor Science

Följande två länkar leder också till information om meteorskurar:

How to Watch Meteor Showers
Meteorsvärmar 2010

Astronomiska almanackor

För den som söker mer information om solen, månens och planeternas rörelser än vad som här berättats om, hänvisas exempelvis till vad som kan läsas om detta genom att klicka på nedanstående länk till en hemsida på Internet:

Astronomiska almanackor (astroalma.se)

Som underlag för sina astronomiobservationer kan man här också inhämta upplysningar om rådande mörker under årets alla dagar.

Lars-Bertil Düring
html