På Himlendokumentet för dec 2010

SE UPP,
        en guide för Kristianstadtraktens himmel
               under December 2010.
Guiden är i första hand tänkt som vägledning vid observation av natthimlen för blotta ögat eller med hjälp av fältkikare. Guiden lämnar dock också vissa uppgifter beträffande solens status.

Särskilt notabelt för december.

I december börjar den ståtliga stjärnbilden Orion att synas bra. Den har därför valts som ”månadens stjärnbild”. Läs mera om Orion under just rubriken ”Månadens stjärnbild” längre fram.

I december inträffar också vintersolståndet. Om detta fenomen står att läsa under avsnittet om solen nedan.

Chanserna är relativt goda att se flera av planeterna. Se mera om detta längre fram under det särskilda avsnittet om planeterna.

I slutet av detta dokument berättas under avsnittet om meteorskurar (s.k. ”stjärnfall”) om chanserna att se den skur som kallas för Geminiderna.

Översiktlig stjärnkarta

På annan plats på ASAKs hemsida finns läsanvisningar för hur en stjärnkarta skall användas (klicka på knappen ”NybörjarGuiden” i den blå menyraden till vänster för att hitta dem).

Nedanstående bild (Karta 1) är en översiktlig karta över stjärnbildernas lägen på himlen över Kristianstad 15 december kl 22:00. Stjärnbildernas namn på kartan är de latinska namnen. Endast i ett fall finns namnet på en enskild stjärna utsatt, och det är stjärnan Polaris som på svenska heter ”Polstjärnan”. Se mera om denna stjärnas betydelse för tydande av stjärnkartan i läsanvisningarna.

Väderstrecken på stjärnkartan är utsatt med de engelska förkortningarna där N står för norr (north), W för väster (west), E för öster (east) och S för söder (south). Observera att väster och öster på en stjärnkarta är omkastade jämfört med en landkarta. I den mån någon av planeterna eller Månen (=Moon på engelska) är uppe just vid den tidpunkt kartan visar, så är även de utsatta, och i detta exempel finns Jupiter och Månen med (Jupiter är markerad med blå punkt och månen med grå ). Kartan är hämtad från en hemsida, som heter ”Heavens Above”. Under stjärnkartan finns en länk till den hemsidan, där du lätt kan ställa in vilket datum och klockslag som helst, som du önskar att stjärnkartan skall visa.

Om du skulle beställa fram en karta för samma datum och klockslag, men 2009 i stället för 2010, så skulle kartan se likadan ut med undantag för planeterna och månen. Då skulle Jupiter och Månen vara försvunna, men Mars synas väl. Samma sak gäller alltid. För ett visst bestämt datum och klockslag och en bestämd plats på jorden ligger oberoende av år stjärnorna alltid på samma plats, men planeternas och Månens lägen skiftar. Innan man förstod att planeterna inte var stjärnor kallades planeterna i gamla tider därför för ”vandrings-stjärnor”.

KARTA 1 – Stjärnkarta för hela himlen över Kristianstad 15 december 2010 kl 22:00.
Klicka på denna länk så kommer du till stjärnkartans hemsida:

Stjärnkarta för Kristianstad: Heavens above

På Karta 1 finns 20 stjärnbilder markerade med både namn och streckfigur, vilka listas i nedanstående tabell.

Svenskt namn	Latinskt namn	Kommentar
Stora Björnen	Ursa Major	Den på kartan ritade streckfiguren kallas i Sverige för Karlavagnen, men den är bara en del av hela stjärnbilden, som totalt upptar en rejäl del av himlen, men är – bortsett från Karlavagnsdelen – mycket otydlig. Efter Vattenormen och Jungfrun är Stora Björnen den 3e största stjärnbilden av samtliga på totala himmelssfären runt hela jordklotet.
Lilla Björnen	Ursa Minor	Bortsett från att tistelstången är svängd åt motsatt håll liknar den en mindre kopia av Karlavagnen. Se texten ovanför Karta 1 om dess viktiga stjärna, Polstjärnan (på latin Polaris). Polstjärnan och de två bakersta stjärnorna i vagnen är tydliga, men som helhet är bilden ganska otydlig.
Draken	Draco	Stor bild som avses visa ett krälande drakodjur. Dess triangelformade huvud är ganska tydligt (åtminstone två av stjärnorna), men som helhet är bilden tämligen otydlig.
Tvillingarna	Gemini	Stor tydlig stjärnbild som liknar en rektangel. De två starkaste stjärnorna heter Castor och Pollux.
Kusken	Auriga	Stor tydlig stjärnbild formad som en något utdragen femhörning. Dess starkast lysande stjärna heter Capella. Kusken häftar ihop med en annan stjärnbild som heter Oxen.
Oxen	Taurus	Stor stjärnbild, som är ganska otydlig och saknar form som kan liknas vid någonting annat lättigenkännligt. Dess starkast lysande stjärna heter Aldebaran, och den är tydlig. Oxen häftar ihop med en annan stjärnbild som heter Kusken.
Orion	Orion	Stor tydlig stjärnbild som med sin streckfigur kan liknas vid en stiliserad bild av en mansfigur (i den grekiska mytologin är Orion en stor jägare). Stjärnbilden, som är en av de allra mest kända, innehåller bl a 3 näraliggande starka stjärnor som tillsammans bildar det lätt igenkännliga "Orions bälte" eller som de också kallas "De tre vise männen". Orion häftar i det närmaste ihop med stjärnbilden Floden. Orion är "Månadens stjärnbild" och ges en närmare presentation längre fram i denna guide.
Floden	Eridanus	Mycket stor men ljussvag, som väl med lite fantasi kan liknas vid en ringlande flod. Floden häftar i det närmaste ihop med stjärnbilden Orion.
Haren	Lepus	Inte helt olik Karlavagnen, men mindre och ljussvag.
Perseus	Perseus	Son till Zeus. Zeus var den främste guden i den grekiska mytologin. Området på himlen är inte svårt att hitta, för Perseus är ingen liten stjärnbild och bilden innehåller många relativt ljusa stjärnor, men att få fram en distinkt bild är inte det lättaste, för stjärnorna i Perseus bildar inget lättigenkännligt mönster.
Cassiopeja	Cassiopeia	Cepheus drottning. Stjärnbilden är av medelstorlek och liknar ett något utdraget W. På grund av denna särpräglade form och tämligen ljusa stjärnor är Cassiopeja en av de allra lättaste bilderna att hitta på stjärnhimlen.
Cepheus	Cepheus	Namn på en kung i den grekiska mytologin. Bilden är av ungefär samma storlek som Cassiopeja, men mycket otydligare. Den kan liknas vid en biskopsmössa, s k mitra, men också husgavel med högt spetsigt tak.
Andromeda	Andromeda	Dotter till Cassiopeja och gift med Perseus. Kartan visar Andromeda som ett långt, något böjt streck (med ett litet utstickande sidostreck på mitten). Det långa strecket häftar ihop med Pegasus, men är bara en del av hela stjärnbilden. Andromeda tillhör de större stjärnbilderna och det långa strecket är relativt enkelt att få syn på.
Pegasus	Pegasus	Namn på en flygande häst i den grekiska mytologin. Stor, men ganska otydlig stjärnbild, åtminstone i sin helhet. Den del som på kartan utgörs av en stor fyrkant är dock ganska tydlig.
Triangeln	Triangulum	Liten stjärnbild under Andromeda, formad som en triangel. Trots dess tämligen ljussvaga stjärnor är den ändå ganska lätt att hitta, åtminstone när den kommit högt upp på himlen.
Väduren	Aries	Liten stjärnbild under Andromeda och Triangeln. Ganska tydlig, åtminstone när den kommit högt på himlen. På Karta 1 består figuren av tre sammanbundna stjärnor med viss likhet med bokstaven J, men vid observation med hjälp av endast de egna ögonen är det svårt att se mer än de två starkaste och då blir figuren mera som ett litet rakt streck. Väduren är ett sagodjur från den grekiska mytologin.
Fiskarna	Pisces	Stor stärnbild som skall föreställa två fiskar, men den är tämligen otydlig och ljussvag. Formen påminner på inget vis om fiskar och är svår att överhuvudtaget liknas vid någonting, mer än möjligtvis en jättestor felbock med en ring överst på ena stapeln. Denna ring, som skall föreställa den ena fiskens kropp, är den tydligaste delen av stjärnbilden, men inte ens den har stjärnor med magituder understigande 3,0.
Valfisken	Cetus	En av de allra största stjärnbilderna, men ljussvag och otydlig. Bilden har heller ingen form som kan liknas vid någonting annat lättigenkännligt.
Svanen	Cygnus	Stor och tydlig med god likhet med en flygande svan, men kan också alternativt liknas vid ett gravkors.
Lyran	Lyra	Liten stjärnbild intill Svanen, som är avsett att likna en lyra, vilket är ett gammeldags stränginstrument. Dess starkaste stjärna heter Vega och syns tydligt, men övriga stjärnor i bilden är svaga, och därför svåra att se med hjälp av endast de egna ögonen.

På Karta 1 finns dessutom 9 stjärnbilder markerade med namn, men utan streckfigur. Dessa listas i nedanstående tabell:

Svenskt namn	Latinskt namn
Jakthundarna	Canes Venatici
Lilla lejonet	Leo Minor
Kräftan	Cancer
Lodjuret	Lynx
Giraffen	Camelopardalis
Ödlan	Lacerta
Räven	Vulpecula
Lilla hunden	Canis Minor
Enhörningen	Monoceros

Anledningen till streckfigurernas utelämnande i dessa fall är sannolikt kartritarens önskan att inte göra kartan för plottrig, men samtidigt uppnå detta med minsta möjliga skada ur informationssynpunkt, och given en sådan ambition är det inte svårt förstå att de otydligaste stjärnbilderna förlorade sina streckfigurer i första hand, och dessa 9 är alla av den karaktären att de under normala siktförhållanden knappt kan hittas på himlen ens av vana observatörer.

På Karta 1 syns också några stjärnbilder som väl är markerade med streckfigur, helt eller delvis, men saknar namnangivelse. Anledningen till detta, är att namnen helt enkelt fallit bort då horisonten ritades upp av dataprogrammet för den valda tidpunkten, 15 december kl 22:00. Genom att välja ett lämpligt annat klockslag, före eller efter 22:00, som kartan skall visa kan namnen göras synliga.

Månadens stjärnbild

Varje månad väljs en stjärnbild ut för närmare presentation under denna rubrik. Presentationen handlar i första hand om själva bilden som kan ses för blotta ögat, och inte så mycket om andra astronomiska objekt som med hjälp av teleskop kan återfinnas inom det område på himlen som bilden täcker, exempelvis galaxer och nebulosor. För de som är intresserade av dylika objekt hänvisas till t ex vad som kan läsas om detta på annan plats på ASAK:s hemsida, nämligen under länken ”Årstids- och Messierguide”. Den länken hittas genom att klicka på knappen ”Observationer” som återfinns i den blå menyraden längst till vänster. Fr o m 1932 har 88 stjärnbilder - räknat totalt för hela himlavalvet runt hela jordklotet - fått en officiell status inom den astronomiska vetenskapen beträffande sitt namn och totala utsträckning på himlen, och det är bland dessa 88 som urvalet för presentation här görs. Vid valet eftersträvas att bilden skall vara representativ för sin månad och tillhöra de största och tydligaste från Kristianstad sett.

Stjärnbildens utseende presenteras i första hand som streckfigur av den typ som används på den inledningsvis återgivna översiktliga stjärnkartan, Karta 1, men utrymme ges också åt den fullfigur som stjärnbilden refererar till. Strävan vid presentationen av streckfiguren är att visa den som den i allmänhet uppfattas vid studium av natthimlen för blotta ögat, men det skall framhållas, att för de flesta stjärnbilder finns - beroende på vilken källa man anlitar - olika versioner av hur såväl streckfigur som fullfigur skall vara utformad. Presentationen omfattar också en kulturhistorisk bakgrund till bilden, hämtad från olika folkslags mytologi, företrädesvis den grekiska, men denna del av presentationen är förbunden med en hel del osäkerhet, för i allmänhet innehåller det mytologiska stoffet inte en enhetlig berättelse, utan tvärt om finns det vanligtvis många versioner - även inom en och samma kulturkrets - som sinsemellan skiljer sig åt i högre eller mindre grad. Strävan vid val av version har dock varit att försöka finna den som idag torde vara den mest återgivna. När de 88 bildernas officiella status fastställdes ingick varken den kulturhistoriska bakgrunden eller bildernas detaljerade utseende, utan bara namn och total utsträckning på himlen. Den totala utsträckningens exakta gränser är emellertid i det närmaste omöjligt att fastställa vid observation av natthimlen med endast hjälp av de egna ögon, så det är onödigt att försöka memorera dessa när de anges på en stjärnkarta, men de kommer ändå att ingå i presentationen för att ge en allmän uppfattning om dem. Detta med osäkerheten kring form och historisk bakgrund understryker egentligen bara det faktum att stjärnbilder i grunden är någonting relativt, och såväl hur de formas som hur de tolkas kan skifta från folkslag till folkslag, eller för den skull från person till person. Ingen variant behöver vara riktigare eller sannare än någon annan, det hela är ytterst bara fråga om tycke och smak, men det betyder inte att det inte skulle vara meningsfullt att lära sig stjärnbildernas utseende. Särskilt vid observation av stjärnhimlen med hjälp av endast de egna ögonen är det nästan en förutsättning för att kunna orientera sig på himlen att man känner igen de olika stjärnbilderna, åtminstone utformade som streckfigurer. Alla stjärnkartor är också ritade så, att åtminstone stjärnbildernas streckfigurer alltid finns med. Härutöver finns beroende på vilken karta som anlitas olika mycket ytterligare information om himlens detaljobjekt.

Beträffande de enskilda stjärnorna ingående i bilderna kommer när sådan information lämnas den i första hand avse deras beteckningar, vilket oftast handlar om en grekisk bokstav i kombination med stjärnbildens latinska förkortning. I den mån det ännu i vår tid används någorlunda vedertagna egennamn för bildens stjärnor finns emellertid också en strävan att informera om dessa. Det skall framhållas att namnens betydelse många gånger är både osäkra och förbryllande. Presentation av de fysikaliska egenskaperna för de enskilda stjärnorna kommer dock bara att lämnas sporadiskt och ofta saknas helt. De som önskar mer information om de enskilda stjärnorna än så, får sålunda vända sig till andra källor än denna guide.

Det finns som sagt f n totalt 88 internationellt erkända stjärnbilder. Deras namn är oftast av mycket gammalt datum och anknyter ofta – liksom för övrigt ev namn på enskilda stjärnor – ursprungligen till den babyloniska, grekiska, romerska (latin) eller arabiska språkvärlden. Den stjärnbild som utvalts för presentation denna månad är den som heter Orion. Först visas två delkartor av himlen med Orion i centrum (Kartorna 2 och 3), vilka följs av en tabellerarisk sammanställning med kortfakta och därefter avslutas presentationen med verbal beskrivning/kommentarer. Eftersom stjärnbildernas utseende inte ändras, bara deras placering på himlen (se mera om detta i de läsanvisningar som ovan refereras till under rubriken ”Stjärnkarta”), så gäller delkartorna alltid, dvs oberoende av datum eller klockslag. Karta 2 är den mest koncentrerade och överblickar i stort sett bara Orion och dess allra närmaste omgivningar, medan Karta 3 har ett större perspektiv och omfattar i det närmaste 1/3 av den himmel som Karta 1 visar.

KARTA 2 - Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Orion och dess närmaste omgivningar (bilden hämtad från Wikipedia;upphovsman Torsten Bronger).

Karta 3- Karta över den del av himlen som omfattar stjärnbilden Orion och dess omgivningar (bilden hämtad från dataprogrammet Starry Night). Orion ses i kartans mitt hållandes en knölpåk i sin högra hand. Övriga stjärnbilder som syns helt eller delvis är: Tvillingarna (snett ovanför till vänster om Orion); Kräftan (snett nedanför till vänster om Tvillingarna); Valfisken (starkt beskuren i kartans övre högra hörn); Oxen (snett ovanför till höger om Orion i kartans överkant); Kusken (starkt beskuren till vänster om Oxen i kartans överkant); Lodjuret (starkt beskuret i kartans övre vänstra hörn); Fiskarna (starkt beskurna i kartans nedre vänstra hörn); Enhörningen (till vänster snett nedanför Orion); Lilla hunden (till vänster om Enhörningen); Stora hunden (beskuren snett nedanför till höger om Enhörningen i kartans nederkant); Haren (under Orion); Floden (stor figur i kartans nedre högra hörn).

Kortfakta om Orion

Latinskt namn	Orion
Latinsk genetivform	Orionis
Latinsk förkortning	Ori
Storleksordning avseende total utsträckning (dvs inte bara streckfiguren) bland de 88 officiellt erkända stjärnbilderna.	Nr 26
Observerbarhet	Helt synlig vid latituder mellan 67° sydlig bredd och 79° nordlig bredd.
Stjärnor namngivna med egen- namn. Här anges bara de idag någorlunda allmänt använda namnen. Samtliga finns markerade på karta 2, åtminstone med sina grekiska bokstäver. Avstånden gäller från jorden till stjärnan och är avrundade till hela ljusår (ly). Magnituden gäller den från jorden upplevda subjektiva ljusstyrkan.	Betelgeuse (α Ori). Detta namn är en förvrängning från ett arabiskt uttryck med betydelsen "Al Jauzas hand". I den antika arabiska sagovärlden var Al Jauza en kvinnlig gestalt, så det är förbryllande att en stjärna ingående i Orion, som i den antika grekiska sagovärlden var en stor manlig jägare, anspelar på en kvinna, men förklaringen är att för araberna föreställde i gamla tider stjärnbilden inte Orion utan Al Jauza, och även efter att stjärn- bilden döptes om till Orion fick Betelgeuse behålla sitt namn. Någon illustration för Al Jauzas utseende i stjärnbilden har inte stått att finna, så en säker bedömning för hur adekvat attributet "hand" är går därmed inte att göra, men om en sådan illustration funnits vore det alls inte förvånande om hennes hand skulle vara placerad där Betelgeuse ligger. Avståndet kan inte bestämmas närmare än till ett värde mellan 430 och 640 ly. Magnituden varierar mellan 0,3 och 1,1, men anges oftast till 0,4. Rigel (β Ori), arabiska med betydelsen "Al Jauzas fot". Förklaring till första delen av namnet, Al Jauza, är den samma som för Betegeuse vartill hänvisas. Sista delen i namnet, fot, får på samma grunder som "hand" för Betelgeuse (se ovan) förmodas vara en adekvat benämning. Som framgår av Karta 3 markerar Rigel när stjärnbilden uppfattas som Orion i vart fall en fot, nämligen hans vänstra. Avståndet kan inte bestämmas närmare än till ett värde mellan 700 och 900 ly. Magnitud 0,2 (varierar men bara svagt). Bellatrix (γ Ori), latin med betydelsen "den kvinnliga krigaren", vilket är ett förbryllande namn för en stjärna tillhörande Orion, som i den antika grekiska sagovärlden var en stor jägare. Förklaring saknas till varför de antika romarna gav stjärnan detta namn, men kanske handlar det om en sorts kulturkrock där romarna hämtade den kvinnliga aspekten från den arabiska sagovärlden (jmf förklaringarna till namnen på Betelgeuse och Rigel ovan) och krigarepitetet från den grekiska, sagovärleden, men råkade då förväxla hans egentliga uppgift som jägare med en krigarroll. P g a namnet kallas stjärnan ofta för "Amasonstjärnan" med hänsyftning på de kvinnliga krigarna i den grekiska antika mytologin som kallades för "Amasoner". Avstånd 243 ly. Magnitud 1,6 (varierar, men bara svagt). Mintaka (δ Ori), arabiska som kan härledas till betydelsen "Al Jauzas bälte". Om man godtar att hela stjärnbilden föreställer Al Jauza (jmf förklaringen till namnet Betelgeuse ovan) och inte Orion, så får väl namnet anses som tämligen adekvat med tanke på stjärnans placering. Som framgår av karta 2 ligger de tre stjärnorna δ Ori, ε Ori och ζ Ori tätt på rad efter varandra i mitten av stjärnbilden, och kan därför givetvis accepteras som föreställande ett bälte när hela bilden liknas vid en människo- gestalt, manlig eller kvinnlig sådan. Det enda lite egendomliga är att δ Ori fått ett namn med en betydelse som borde gällt för alla tre stjärnorna δ Ori, ε Ori och ζ Ori tillsammans, om de nu skall liknas vid ett bälte, och dessutom delar samma betydelse med Alnitak (ζ Ori, se nedan). Avstånd 919 ly. Magnitud 2,3 (varierar men bara svagt). Alnilam (ε Ori), arabiska med betydelsen "pärlbandet", vilket väl får anses som någorlunda adekvat, om man vill betrakta de tre stjärnorna som ligger tätt på rad efter varandra i mitten av Orionbilden (δ Ori, ε Ori och ζ Ori), som en egen bild, och inte som en del av Orion, för då kan dessa tre betecknas som ett pärlband lika väl som de ensamma ofta kallas för "de tre vise männen" (men när de görs till en del av Orion - vilket är fallet i vår moderna astronomi - kallas de för "Orions bälte"). Det enda lite egendomliga är att ε Ori ensam får bära det namn som borde ha gällt för alla tre stärnorna δ Ori, ε Ori och ζ Ori tillsammans, om de nu skall liknas vid ett pärlband. Avstånd, osäkert men bästa bedömningen är ca 1350 ly. Magnitud 1,7 (varierar, men bara svagt). Alnitak (ζ Ori), arabiska som kan härledas till betydelsen "Al Jauzas bälte". Om man godtar att hela stjärnbilden föreställer Al Jauza (jmf förklaringen till namnet Betelgeuse ovan) och inte Orion, så får väl namnet anses som tämligen adekvat med tanke på stjärnans placering. Som framgår av karta 2 ligger de tre stjärnorna δ Ori, ε Ori och ζ Ori tätt på rad efter varandra i mitten av stjärnbilden, och kan därför givetvis accepteras som föreställande ett bälte när hela bilden liknas vid en människo- gestalt, manlig eller kvinnlig sådan. Det enda lite egendomliga är att ζ Ori fått ett namn med en betydelse som borde gällt för alla tre stjärnorna δ Ori, ε Ori och ζ Ori tillsammans, om de nu skall liknas vid ett bälte, och dessutom delar samma betydelse med Mintaka (δ Ori, se ovan). Avstånd 826 ly. Magnitud 1,7. Nair al Saif (ι Ori), arabiska med betydelsen "den strålande i svärdet", vilket får anses som en adekvat benämning , med tanke på att den har den högsta ljusstyrkan bland stjärnorna (3 st) i den del av Orion som liknas vid hans från bältet hängande svärd. Som framgår av Karta 2 ligger Nair al Saif längst ner i spetsen på det hängande svärdet. Avstånd osäkert men uppskattat till mellan 1300 och 2000 ly. Magnitud 2,8 (varierar men bara svagt). Saiph (κ Ori), arabiska med betydelsen "svärd", vilket är en inadekvat beteckning med tanke på dess placering i bilden där stjärnan som framgår av Karta 3 markerar platsen för Orions högra knä. Namnet beror på en gammal förväxling med stjärnan Nair al Saif (se ovan) som aldrig rättats till. Avstånd 725 ly. Magnitud 2,1 (varierar men bara svagt). Meissa (λ Ori), arabiska med betydelsen "den stolt marscherande". Hur det namnet kommit till är okänt och får anses som i vart fall inadekvat för dess placering i stjärnbilden Orion där stjärnan som framgår av Karta 3 markerar platsen för Orions haka. I illustrationen för Orion enl Karta 3 marscherar Orion inte, utan knäböjer med sitt ena knä. Kanske anspelar Meissa på de antika arabernas mytiska kvinnliga gestalt, Al Jauza, liksom många andra stjärnor i Orion gör (se ovan). Kanske, om vi hade en illustration för hur man tänkte sig Al Jauzas pose i stjärnbilden, då skulle se att hon marscherade, och i så fall skulle ju namnet Meissa plötsligt få sin förklaring. Avstånd ca 1000 ly. Magnitud 3,4.
Ljusaste stjärnan	Rigel med magnituden 0,2.
Stjärna närmast jorden	GJ 3379 med avståndet 18 ly. Läget för denna stjärna är inte markerad på karta 2, men den ligger en bit under Betelgeuse. Magnituden är så låg som 11,3 och den kan därför omöjligen ses för blotta ögat.
Antal Messierobjekt För mer information om Messierobjekt klicka på "Observationer" i den blå menyraden längst till vänster och sedan på länken "Årstids- och Messierguide".	3
Närmast angränsande stjärnbilder Jmf utseendet på kartorna 1, 2 och 3.	Tvillingarna; Oxen; Floden Eridanus; Haren; Enhörningen.

Orion är en gammal stjärnbild, känd från antikens Grekland och Rom. Många anser den vara stjärnhimlens mest praktfulla stjärnbild. Det finns många sagoberättelser om Orion i den grekiska mytologin, som sinsemellan är ganska så olika. Enligt en av de vanligaste var Orion en fantastisk jägare som föresatt sig att döda ett exemplar av varje djurart på jorden. Detta betraktades av gudarna som övermod, hybris, vilket var den värsta synd någon kunde begå i den antika grekiska världen. Jaktens gudinna, Artemis, straffade därför Orion genom att beordra en liten skorpion att sticka honom i hälen. Av giftet efter sticket dog Orion och Artemis placerade både skopionen och Orion bland stjärnorna. Där är de placerade mitt emot varandra på himlavalvet, så när Orion går ner i väster går Skorpionen alltid upp i öster. Man kan tolka det som att Orion flyr när Skorpionen visar sig. (Skorpionen syns inte på någon i detta dokument medtagen karta).

Under sin livstid blev Orion också mycket intresserad av Plejaderna som var sju systrar. Han uppvaktade dem så intensivt att de blev rädda och bad överguden Zeus att hjälpa dem, vilket han gjorde genom att förvandla dem till duvor. För att undkomma Orion flög de så högt att de nådde ända upp till himlen där de fastnade och förvandlades till stjärnor. Där sitter de nu tätt tillsammans placerade, så att de har streckfiguren för Oxens stjärnbild (Taurus på latin) som skydd mellan sig och Orion som verkar sträcka sig efter dem. Oxen är en symbol för Zeus.

Plejaderna är på Karta 1 – utan namnangivelse - markerad högt upp på himlen som en svart liten fläck rakt i söder. Fläcken är den första markeringen på Karta 1 som ligger söder om den sydligast markerade stjärnan i stjärnbilden Perseus. Plejaderna var som sagt 7 systrar i den grekiska antika sagovärlden och stjärnanhopningen Plejaderna kallas därför ofta för ”De sju systrarna”, men som bäst brukar man för blotta ögat se endast 6 av dem. I verkligheten består stjärnanhopningen Plejaderna av många fler än 7 stjärnor, vilket man lätt kan konstatera om man tittar på dem i en liten fältkikare. Vid observation av natthimlen med användande av blott de egna ögonen anses Plejaderna av många vara ett av himlens vackraste objekt, men vackrast blir de om man tittar på dem med hjälp av ett teleskop. Många tycker att Plejaderna liknar Karlavagnen i miniatyr. Åldern på Plejaderna är beräknat till "bara" ca 100 miljoner år, vilket är mycket ungt när det gäller ålder på astronomiska objekt. Avståndet dit från jorden räknat är 400 ly. Om man studerar Plejaderna i en fältkikare eller ett litet teleskop ser man att många av dem lyser med vackert blåvitt eller blått sken vilket betyder att de är heta stjärnor. Nedan visas ett fotografi av Plejaderna.

Foto på Plejaderna taget genom teleskop av NASA (Rymdflygstyrelsen i USA): Bilden är hämtad från Wikipedia.

Karta 2 visar stjärnbilden Orion och dess närmaste omgivningar. De heldragna gröna linjerna visar Orion ritad som streckfigur. Hela bildens täckningsområde på himlen i den moderna astronomin är avgränsat med gulstreckad gränslinje. De svarta runda prickarna markerar enskilda stjärnor. Ju större prick desto starkare lysande stjärna på natthimlen (= lägre magnitud). De heldragna linjerna i streckfiguren (som på Karta 2 dessutom gjorts gröna) syns givetvis inte på himlen utan dessa får man bara tänka sig när man studerar stjärnbilden. Vad som verkligen syns är sålunda bara de enskilda stjärnorna, vilka som sagt på Karta 2 markerats med svarta runda prickar.

Vid betraktande av streckfiguren på Karta 2 kan de flesta acceptera att bilden föreställer en upprättstående människogestalt, åtminstone när stjärnan λOri (Meissa) tas med som markerande gestaltens huvud (hakdelen). Stjärnorna Betelgeuse och γOri (Bellatrix) markerar axlarna, stjärnorna ζOri (Alnitak), εOri (Alnilam) och δOri (Mintaka) markerar figurens midjebälte, och stjärnan κOri (Saiph) högra knät. Figuren återges i bildkonsten ofta som stående med sitt vänstra ben lite upplyft, så Rigel skall markera det vänstra benets fot. Att stjärnbilder i allmänhet äger likhet med vad de sägs föreställa är inte alls självklart (se mera om detta i läsanvisningarna), så att likheten är tämligen god i fallet Orion är egentligen ganska anmärkningsvärt. Det skall framhållas att det också finns andra sätt att rita streckfiguren för Orion än det som visas i Karta 2, och detta är heller ingenting ovanligt när det gäller stjärnbilder, utan helt enkelt något man som amatörastronom får stå ut med. Huvuddragen i de olika versionerna är dock alltid desamma och det är ju ändå huvudsaken. I Karta 3, som kommenteras i nästa stycke, finns en annan version av streckfigur för Orion. Som synes är den betydligt utförligare än den som visas i Karta 2, för i Karta 3 har även armarna kommit med, samt markeringar för dels en knölpåk som figuren håller i sin högra hand och dels en sköld hållen i vänster hand. I Karta 3 visas dock inte Orion som upprättstående, utan som knästående, men Rigel resp κOri (Saiph) markerar ändå samma kroppsdelar som angetts i det tidigare.

Karta 3 erbjuder hjälp med att identifiera den fulla bilden av en jägare, för den kartan visar de återgivna stjärnbilderna med de verkliga utseenden, som de en gång i tiden hade för de människor som hittade på stjärnbildernas namn. Inuti fullfigurbilderna är också ritade streckfigurer av samma typ som i Karta 2. Stjärnbilders streckfigurer skapas sålunda genom sammanbindning av särkilt utvalda stjärnor i akt och mening att underlätta igenkännandet av hela objektet, som stjärnbilden ifråga avser att illustrera.

Orion är en typisk vinterstjärnbild, som från Kristianstad bara kan ses under den årstiden. Allra högst på himlen på ”tittarvänlig” tid kl 22 står stjärnbilden under december och januari. Orion är en av de stjärnbilder som är allra lättast att känna igen, för många av de i streckfiguren ingående stjärnorna är mycket ljusstarka. För att hitta den kan man - om man är nybörjare i konsten att skåda stjärnbilder - lämpligen börja med att studera en stjärnkarta av den typ som framgår av Karta 1, och vid behov eventuellt ta hjälp av de särskilda anvisningarna för dess tydande som det hänvisas till i första stycket ovan under rubriken Stjärnkarta. Just vid den tidpunkt som Karta 1 avser ligger Orion som synes en bit över horisonten i sydsydost.

När man är klar över i vilket väderstreck man skall titta efter Orion börjar man lämpligen med att leta efter 3 ljusstarka stjärnor som ligger tätt ihop på rad efter varandra. Dessa utgör de tre stjärnor som i det tidigare sagts markera Orions midjebälte, dvs de som i Karta 2 från vänster räknat är markerade som stjärnorna ζOri (magnitud=1,7), εOr (magnitud=1,7) och δOri (magnitud=2,3). Dessa tre brukar för de flesta vara mycket lätta att hitta. Tillsammans bildar de som sagt vad som kallas för ”Orions bälte”, men alternativt - om man vill se dem som en egen bild och inte som en del av Orion - kallas de också för ”De tre vise männen”.

Som bekant firar vi jul till åminnelse av Jesus födelse, och 12 dagar efter Juldagen (25 december = dagen för Jesus födelse i kristen tradition) infaller "Trettondedag jul" (=den trettonde dagen, om dagen för Jesus födelse räknas som den första dagen i en ny tideräkning). Denna dag firas som åminnelse av "De tre vise männen", de aktade och "visa" män som hyllade det nyfödda Jesusbarnet. Männen startade nämligen sin resa för att finna Jesus samma dag som Jesus föddes, och på den trettonde resdagen kom de enligt Biblen fram platsen för Jesus födelse, ett stall i Betlehem, och skänkte dyrbara gåvor som hyllning till Jesusbarnet. Denna händelse är bakgrunden till vår tradition att dela ut julklappar. Berättelsen talar om att männen fann stallet genom att färdas mot en nytänd stjärna som stod rakt ovanför stallet. Psalm 134 i den nu gällande svenska Psalmboken (1986 års Psalmbok), "Gläns över sjö och strand", omnämner stjärnbilden Orion, och psalmen sjungs ofta i de svenska kyrkorna vid gudstjänsten på "Trettondedag jul". Denna psalm är en dikt som första gången presenterades i romanen "Vapensmeden" skriven av Victor Rydberg 1891. Dikten hette då "Betlehems stjärna" och den tonsattes av Alice Tegnér 1893. "Gläns över sjö och strand" är inledningsraden i den dikten.

När man väl hittat ”Orions bälte” är det sedan tämligen enkelt att också hitta de mycket ljusstarka stjärnorna Betelgeuse (magnitud=0,4) och Rigel (magnitud=0,2). Att sedan hitta de sista två stjärnorna – γOri (magnitud=1,6) och κOri (magnitud=2,1) - så att streckfiguren enl Karta 2 blir komplett, brukar inte heller vara särskilt svårt. När man ser dessa 7 stjärnor som tillsammans bildar streckfiguren enl Karta 2 blir det sedan också någorlunda enkelt att hitta huvudet till Orion, dvs den på Karta 2 med den grekiska bokstaven λ markerade stjärnan (magnitud=3,4). Inuti streckfiguren enl Karta 2 finns en ensam stjärna markerad med den grekiska bokstaven Iota (ι). Som framgått av den tabellariska sammanställningen med kortfakta om Orion i det ovanstående har denna stjärna tilldelats ett eget egennamn, nämligen "Nair al Saif". Denna stjärna som har magnituden 2,8 skall markera yttersta spetsen på ett svärd som hänger ner från Orions midjebälte. Svärdet består (vid observation med hjälp av endast de egna ögonen) av ytterligare två ljuspunkter som ligger ovanför Nair al Saif och som är ljussvaga. Av dessa är den översta en stjärna som bara betecknas som "42 Orionis" (magnitud=4,6), men i övrigt saknar egennamn. Den stjärnan är inte särskilt markerad på Karta 2. Den mellersta ljuspunkten i svärdet är emellertid ingen stjärna utan består av två nebuloser som omnämns i nästa stycke.

Ovanför Nair al Saif (ι Ori) finns på Karta 2 inritat två ringar markerade som M42 och M43. Dessa utgör mittdelen av svärdet, men sedda för blotta ögat framträder de bara tillsammans som en otydlig dimfläck (magnitud 4,0). De är sk nebuloser, dvs stora moln av gas och stoft. M42 kallas för "Orionnebulosan" och i den pågår fn födelse av nya stjärnor enl den process som finns beskriven i en annan del på ASAKs hemsida än denna guide. Du kan hitta den delen om du klickar på knappen "NybörjarGuiden" i den blå menyraden längst till vänster. Därefter skall du klicka på texten "Fakta om stjärnor" under rubriken "Guider". M42 ligger på ett avstånd av 1500 ly från jorden. M43 har i den sk "Messierkatalogen" fått en egen markering eftersom den i ett mindre teleskop ser ut att vara en egen nebulosa, men den tillhör i verkligheten samma moln som M42. M:et i beteckningarna M42 och M43 står för efternamnet ”Messier”. Messier, som i förnamn hette Charles, var en fransk astronom som levde mellan 1730-1817 och han upprättade på sin tid en berömd katalog med numrerade diffusa objekt på natthimlen, som han inte kunde säga vad det var, bara att det inte rörde sig om kometer (som var hans huvudsakliga intresse). Denna katalog – som fått namnet ”Messierkatalogen” - kompletterades senare även av andra astronomer, så att den till slut kommit att omfatta totalt 110 objekt. Nedan visas en bild på Orionnebulosan.

Bild på Orionnebulosan (M42). Bilden är hämtad från Wikipedia.

Övriga stjärnor i Orions streckfigur är inte lika lättfunna som de ovan nämnda. Detta gäller t ex Orions högra arm inkl hans klubba samt sköld, som återges i den streckfigur som finns inritad i fullfiguren Orion enl Karta 3, och beror på att dessa delar är mera ljussvaga, men med lite ansträngning och en tillräckligt mörk observationsplats, går det att även lokalisera dessa delar av stjärnbilden Orion på natthimlen med hjälp av endast de egna ögonen.

Som framgått av det tidigare sagda så är stjärnan Betelgeuse en mycket ljusstark stjärna. Betelgeuse är en röd superjättestjärna – hundratals gånger större än solen - och befinner sig i det absoluta slutstadiet av sitt liv och kan i princip förväntas explodera när som helst i en sk "supernova". När supernovaexplosionen inträffar kan den eventuellt bli så stark att skenet kan iakttagas från jorden även under dagtid. Exakt när explosionen inträffar går inte att säga. Det kan mycket väl dröja tusentals år ännu, men möjligt är också att den i verkligheten redan skett! Om den skett idag dröjer det på grund av avståndet minst 430 år innan vi ser explosionsskenet här på jorden (som angivits ovan i den tabellariska sammanställningen med kortfakta om Orion kan avståndet till Orion från jorden inte bestämmas noggrannare än mellan 430 och 640 ly). Av astronomerna hänförs Betelgeuse till spektralgrupp M, vilket innebär låg temperatur och att den lyser med rödaktigt eller brandgult sken. Stjärnans färg är så tydlig att den kan observeras för blotta ögat.

Utifrån Orion kan man lätt hitta stjärnan Sirius i stjärnbilden Stora hunden. För att hitta Sirius drar man - med början i δOri - ett tänkt rakt streck genom stjärnorna i Orions bälte och vidare ut på himlen ner mot horisonten tills man når en mycket ljusstark stjärna. Det är då Sirius man träffar på. Sirius är himlens alla starkast lysande stjärna med magnituden –1,5, så man kan svårligen missa den. Pga av sin ljusstyrka tillhör Sirius också en av de allra mest kända stjärnorna, men i Sverige kan den bara skådas vintertid. Avståndet till Sirius är bara 8 ly, och den är därmed en av de allra mest näraliggande stjärnorna till jorden. I den antika grekiska mytologin var Stora hunden en av Orions jakthundar. Orion hade ytterligare en jakthund och den finns också som stjärnbild på himlen och heter Lilla hunden. Den starkast lysande stjärnan i Lilla hunden heter Procyon (magnitud 0,4). Avståndet dit är också med astronomiska mått mätt relativt kort, bara 11 ly. Procyon kan också hittas ganska enkelt med utgångspunkt från Orion. Om man drar en rak linje österut från Betelgeuse, något lutande ner mot horisonten och stannar vid den första ljusa stjärnan, så är det Procyon man hittat. Både Sirius och Procyon finns markerade på Karta 1. Sirius är den kraftiga svarta prick som ligger srax ovan horisonten i sydsydöst och Procyon är den likaså kraftiga svarta prick som i ostsydost ligger mitt i namnet Canis Minor (latinska namnet för Lilla hunden).

Nedan följer två länkar till intressanta hemsidor på Internet med fördjupad information samt fotografier, inte bara gällande Orion, utan för samtliga stjärnbilder, eller ”konstellationer” som de också kallas, samt tips om vad man kan hitta vad gäller astronomiska objekt inom det område på himlen som täcks av respektive stjärnbild:

Astronet Uppslagsverk

Sky Map Constellation Photos Star Constellations Csillagképek

Information om stjärnbilder kan också hämtas på annan plats på ASAKs hemsida, nämligen under den tidigare nämnda länken ”Årstids- och Messierguide”. Den länken hittas genom att klicka på knappen ”Observationer” som återfinns i den blå menyraden längst till vänster.

För den intresserade som vill lära sig mer om vad stjärnor är, hur de föds, lever och dör kan hänvisas till den blå menyraden längst till vänster som bl a innehåller knappen ”NybörjarGuiden”. Efter ha klickat på den kan man under rubriken ”Guider” hitta en gul text som lyder ”Fakta om stjärnor”. Om man klickar på den får man fram ett dokument med grundläggande fakta om stjärnornas natur. Det finns också en uppsjö av böcker om astronomi på olika kunskapsnivåer att ta del av på bibliotek och i bokhandeln. Det finns även flera tidskrifter speciellt inriktade på astronomi. Förutom ASAKs hemsida (och de som ovan nämnda länkar leder till) finns många andra hemsidor på Internet med intressant läsning om astronomi.

Solen

Nedanstående tabell visar solens upp- och nergång vid 3 tillfällen under november 2010.

      Upp      Ner     Uppetidens längd Förändring
1:e    08:10    15:34       07 tim 24 min
15:e    08:29    15:28       06 tim 59 min - 25 min (från 1:e dec)
31:e    08:35    15:38     07 tim 03 min      + 04 min (från 15:e dec)

Av ovanstående tabell framgår att under december månad minskar dagens längd med sammanlagt 21 minuter, men som synes har dagens längd ändå ökat och blivit längre 31 december än 15 december. Anledningen till att dagen åter börjar öka under andra halvan av december är att det s k ”vintersolståndet” inträffar den 22 december, innebärande att dagen då är som kortast och solen vid middagstid har sin årslägsta höjd på himlen på norra halvklotet. Detta beror i sin tur på att solen då står i zenit vid Stenbockens vändkrets (södra vändkretsen som löper runt hela jordklotet och bl a går geom Kalahariöknen i södra Afrika). Efter att ha nått södra vändkretsen vänder solen och börjar för var dag förflytta sin zenitpunkt alltmer norrut på jordklotet, tills den vid vårt sommarsolstånd (dagen är som längst och solen vid middagstid har sin årshögsta höjd över horisonten) i juni når sin nordligaste zenitpunkt (Kräftans vändkrets som bl a går genom Saharaöknen i norra Afrika). Stenbockens vändkrets har breddgraden 23,5° söder om ekvatorn och Kräftans vändkrets har breddgraden 23,5° norr om ekvatorn (att jämföras med Kristianstad som ligger på breddgrad 56° norr om ekvatorn). Solen kan bara stå i zenit mellan vändkretsarna, så detta fenomen inträffar aldrig i Sverige. Zenit är den punkt på himlavalvet som ligger rakt ovanför en betraktares huvud. Vid den plats mellan vändkretsarna där solen en viss dag står i zenit når solen denna punkt på himlen vid middagstid, och solstrålarna lyser då i 90 graders vinkel rakt ner på marken och inga skuggor uppstår, inte ens från en flaggstång. Att zenitpunkten för solen ändrar sig och därmed att årstiderna uppkommer beror på jordaxelns lutning i förhållande till sitt rotationsplan runt solen. Lutningen är 23,5° och det är sålunda den som skapar vändkretsarna. Lutningen är emellertid inte alltid 23,5° utan med ett tidsintervall om 41000 år varierar lutningen mellan 22,1 och 24,5°. F n pågår en minskning av lutningen ( - 0,3 bågsekunder/år). Jorden utför sålunda en wobblande rörelse i sin omloppsbana kring solen – om än i mycket långsam takt.

Ett solfenomen som varit föremål för studier sedan långt tillbaka i historien är de s.k., ”solfläckarna”. Eftersom solen roterar ser fläckarna sedda från jorden ut som om de sakta rör sig över solskivan. Förekomsten av fläckar på solen varierar med ganska bestämd regelbundenhet, och historiskt sett har kunnat konstateras att med i genomsnitt en längd på 11 år går fläckarna från ett minimumtillstånd till ett annat. Solen har nyligen påbörjat en ny period (benämnd solcykel nr 24), och de första fläckarna i denna nya period har bildats. F n råder sålunda ett solfläcksminimum, och det förväntas att successivt allt fler fläckar bildas tills ett solfläcksmaximum inträffar om några år, och solfläckarna därefter åter skall börja gå ner i antal till ett nytt solfläcksminimum om ca 11 år. Om du är intresserad av att observera dessa fläckar, så måste du använda särskild utrustning anpassad just för detta. Du får absolut inte titta direkt på solen, varken med vanlig kikare eller med de egna ögonen (inte ens när det är mulet). Om du gör det – om så bara för en kort sekund- löper du mycket stor risk att bli permanent blind för resten av ditt liv. På internet kan du under denna webbadress dagligen hitta ny information om hur antalet solfläckar utvecklar sig:

www.spaceweather.com

Månens faser


Nymåne 5 dec	Första kvarteret 13 dec	Fullmåne 21 dec	Sista kvarteret 28 dec

Planeterna

		1dec	2 dec	15 dec	16 dec	31 dec	1 jan
Merkurius	UPP	10:21		09:13		06:48
Merkurius	NER	16:28		16:13		14:33
Venus	UPP	04:18		04:06		04:20
Venus	NER	14:19		13:50		13:20
Mars	UPP	09:42		09:34		09:15
Mars	NER	16:20		16:10		16:10
Jupiter	UPP	13:20		12:26		11:24
Jupiter	NER		00:42	23:53		23:01
Saturnus	UPP	02:39		01:50		00:53
Saturnus	NER	14:02		13:08		12:08
Uranus	UPP	13:19		12:24		11:21
Uranus	NER		01:01		00:07	23:05
Neptunus	UPP	12:34		11:39		10:37
Neptunus	NER	21:57		21:04		20:03

Ovanstående tabell visar klockslagen för upp resp. nergång för solsystemets planeter vid tre tillfällen under december nämligen i början, mitten och slutet av månaden. Planeterna är i tabellen ordnade uppifrån och ner i samma ordning som de ligger i sina omloppsbanor räknat från solen och utåt. I tabellen saknas av lättförstådda skäl en planet och det är jorden. Skulle den likväl tagits med skulle den ha placerats mellan Venus och Mars, eftersom jorden ligger som 3e planet från solen räknat. Någon tycker sig kanske sakna Pluto i tabellen, men den himlakroppen har sedan några år tillbaka pga sin ringa storlek fått ändrad status till dvärgplanet, och är sålunda inte längre någon fullvärdig planet. Tabelluppgifterna är hämtade från ett speciellt dataprogram, som heter ”Starry Night”. Genom att kombinera uppgifterna med motsvarande för solen, som lämnats i det tidigare, kan vägledning erhållas för vilka tidsintervall tillräckligt mörker råder under planeternas uppetider, för att åtminstone den grundläggande förutsättningen för att observera dem skall vara uppfylld.

Nedan redovisas i vilka stjärnbilder planeterna befinner sig under december månad, samt lämnas vissa andra kommentarer härutöver.

Merkurius

Merkurius är 1 december i Skyttens stjärnbild (= Sagittarius på latin), men går fr o m 22 december över till Ormbärarens stjärnbild (= Ophiuchius på latin).

Ingen av dessa stjärnbilder syns emellertid på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1.

Merkurius är för det mesta svår att observera, eftersom den alltid håller sig i närheten av solen, men några dagar efter julafton finns det chans att se den i gryningen lågt över horisonten i sydost. För varje dag stiger den sedan allt högre över horisonten och en bit in i januari har ljusstyrkan också ökat, så då har chanserna för observation ökat än mer.

Venus

Venus är 1 december i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin), men går fr o m 13 december över till Vågens stjärnbild (= Libra på latin). Ingen av dessa stjärnbilder syns emellertid på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1.

Venus är himlens ljusaste objekt, näst efter solen och månen, så man kan svårligen missta sig på den när den väl visar sig. Fr.o.m. mitten av oktober 2008 och fram till slutet av mars 2009 visade den sig i skepnad av s.k. ”aftonstjärna”, innebärande att den då kunnde ses i anslutning till solens nergång. Fr o m de sista dagarna i mars 2009 övergick Venus emellertid till att i stället vara ”morgonstjärna” innebärande att den visade sig i samband med gryningen. Under de första dagarna av december 2009 avslutade Venus dock den sejouren som ”morgonstjärna”, och var sedan försvunnen tills den återkom under andra halvan av februari 2010, men då på nytt i form av ”aftonstjärna”. Denna senaste sejour som "aftonstjärna" avslutas emellertid i slutet av augusti, men sedan början av november har planeten åter börjat visa sig som morgonstjärna igen. När den återkom stod den i början lågt över horisonten i sydost vid gryningen, men nu i december har höjden ökat markant, så nu är chanserna att se den mycket goda.

Mars

Mars är 1 december i Ormbärarens stjärnbild (= Ophiuchius på latin), men går fr o m 3 december över till Skyttens stjärnbild (= Sagittarius på latin). Ingen av dessa båda stjärnbilder syns emellertid på den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1.

Mars försvann från natthimlen i augusti 2008. Sedan juni 2009 har den emellertid åter varit synlig, men i slutet av augusti 2010 försvann den på nytt, och nu får vi vänta tills juni 2011 innan planeten åter kan skådas.

Jupiter

Jupiter är 1 december i Vattumannens stjärnbild (=Aquarius på latin), men går fr o m 17 december över till Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns större delen av Vattumannen liggande - utan namnangivelse - längs och strax ovan horisonten från väst till västsydväst. Fiskarna syns tydligt på Karta 1 där den ligger en bra bit ovan horisonten i sydväst med Månen mitt i sig. Jupiter är tydligt markerad med sitt namn och en blå prick liggande en bit över horisonten i sydväst.

Jupiter försvann från natthimlen i mitten av februari i år, men har sedan de sista dagarna i april återkommit. Under december försämras möjligheterna för observation allt mer, men de är ändå fortfarande goda. Planeten går upp i öster och ner i väster. I början av månaden går Jupiter upp ca 2 timmar före solens nergång, men i slutet av månaden redan vid middagstid. Efter sin uppgång - och sedan den övervunnit skymningsljuset - lyser planeten sedan starkt ända tills sin nergång, vilket i början av månaden sker en knapp timme efter midnatt, men i slutet redan ca en timme före midnatt.

Saturnus

Saturnus befinner sig hela månaden i Jungfruns stjärnbild (=Virgo på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som visas i början av denna guide, Karta 1, syns emellertid inte denna stjärnbild.

Saturnus försvann i slutet av augusti i år, men återkom i mitten av oktober. Om man inte har någonting emot att observera under den del av nattens timmar som ligger efter midnatt kan planeten under december skådas från sin uppgång och fram tills gryningsljuset blivit för starkt. Planeten går upp i öster och vid gryningsdags står planeten högt över horisonten i söder. I början av månaden kan observerandet börja vid halv tretiden på natten, men i slutet av månaden ca 1 timme efter midnatt. För att se Saturnus berömda ringar behövs ett litet teleskop som förstorar åtminstone 50 gånger.

Uranus

Uranus är hela månaden i Fiskarnas stjärnbild (=Pisces på latin). Denna stjärnbild syns tydligt på den inledande översiktliga stjärnkartan , Karta 1, där den ligger en bra bit ovan horisonten i sydväst med Månen mitt i sig. Uranus är emellertid inte markerad p g a att den är så ljussvag, men den ligger nära Jupiter.

Uranus är som sagt ljussvag, så för blotta ögat går den vanligtvis inte att se, utan det krävs nog i allmänhet minst en fältkikare för att klara detta. Under december håller sig planeten nära intill Jupiter, så ser man den planeten har man genom att leta i närområdet en extra god chans att få syn även på Uranus. Uranus ligger mesta tiden en liten bit ovan och till vänster om Jupiter, men fr o m 20 december ligger Uranus rakt ovanför, och dagarna kring nyåret ligger Uranus dessutom så gott som kloss intill.

Neptunus

Neptunus är hela månaden i Stenbockens stjärnbild (=Capricornus på latin). På den inledande översiktliga stjärnkartan som finns i början av denna guide, Karta 1, syns emellertid inte denna stjärnbild. Planeten är än ljussvagare än den ljussvaga Uranus, så för blotta ögat går den aldrig att se, utan det krävs minst en fältkikare för att klara detta.

Asteroider

Eftersom asteroider är små objekt behövs instrument för att de ska kunna ses. För de som är intresserade av att se på asteroider finns det några som man kan titta på, och genom att klicka på någon av nedanstående länkar kan man komma till hemsidor på Internet där information om detta kan hämtas.

Monthly Index of Asteroid Occultation Path Predictions
GOFFIN's Asteroidtabell för 2010

Kometer

Under december finns ingen komet prognostiserad som är tillräckligt ljusstark för att - utan krav på avancerad utrustning - lämpa sig för observation. Informationen som lett till denna slutsats har bl a hämtats från Seiichi Yoshida hemsida på Internet som har följande webbadress:

Visual Comets in the Future (Northern Hemisphere).

Meteorskurar (s.k. ”stjärnfall”)

Orsaken till meteorskurar är att jorden i sin omloppsbana runt solen med jämna mellanrum passerar genom stråk av stoft och gruskorn från kometer vars banor legat så att de passerat i närheten av solen. Det ska framhållas att meteorskurar också kan ha annat ursprung än kometer, men kometer är vanligast.

Kometer består huvudsakligen av is med inbäddade fasta småpartiklar, och om passagen förbi solen varit tillräckligt nära har kometen börjat tina, och fasta småpartiklar har då frigjorts och blivit kvar efter att kometen försvunnit från solens närhet. När kometer tinar syns detta på himlen i form av "kometsvansar". När jorden passerar genom kvarvarande stoft från gamla kometsvansar upphettas detta stoft genom friktion i jordens atmosfär så mycket, att en del av det förbränns och nattetid kan observeras som lysande streck på himlen. Detta förbränningsfenomen benämns av astronomer för meteorer och av allmänheten ibland för "stjärnfall". En del kometer ligger i bestämda omloppsbanor runt solen, och det går därför att i förväg beräkna när de skall komma tillbaka och återigen runda solen. Deras omloppsbanor är mer eller mindre utdragna, så därför är tidsperiodernas längd för passagerna runt solen mycket olika för de kända kometerna av detta slag. Perioderna kan variera från några år till 1000-tals år.

Under perioden 7-17 december uppträder en av de mera kända meteorskurarna, nämligen Geminiderna. Meteorerna i denna skur är ganska långsamma vilket naturligtvis ger bättre chans att se dem, än när det gäller s k "snabba" meteorer som finns i många andra skurar, och som bara lyser ett kort ögonblick. Men även för s k "långsamma" meteorer är tiden de syns kort, det rör sig om sekunder, innan de slocknar. Beräknat maximum för Geminiderna är mitt på dagen 14 december, så den optimala tidpunkten för observation går därmed förlorad. Bästa fysiskt möjliga tidpunkterna som erbjuds detta år bör vara efter kl halv ett på natten 14 december, för då har månen gått ner.

Radianten är den punkt på himlen från vilken ljusstrecken från en viss meteorskur alltid tycks börja och sedan sprider sig i vilken riktning som helst. Radianten då det gäller Geminiderna ligger i den välkända Tvillingarnas stjärnbild (varav skuren fått sitt namn).
Denna stjärnbild syns tydligt på den inledande översiktliga stjärnkartan , Karta 1, där den ligger högt över horisonten i öster. Nedan visas ett foto (taget av Lasse Lindh) där läget kl 2 på natten 14 december för radianten till Geminiderna markerats. Det är den gula pricken och de gula strecken är slumpvisa exempel på riktningar som meteorna kan ta. Den närmaste lilla vita pricken snett nedanför till vänster - och alldeles intill - radianten är stjärnan Castor. Den röda bokstaven S längst ner i bilden markerar väderstrecket söder.

Radianten för geminiderna

Geminidernas läge 14 december kl 02.

Ursprunget till Geminiderna är för ovanlighetens skull ingen komet utan en asteroid som heter 3200 Phaethon. Det skall framhållas att alla meteorskurar är ganska så nyckfulla och därför svåra att prognostisera både beträffande exakt tidpunkt när de skall visa sig, och hur tydliga de kommer att vara. Vissa år stämmer skurarna bättre med vad som förväntas av dem och andra sämre. Hur det blir med Geminiderna i år återstår att se.

Ovanstående bedömning bygger bl a på IMO:s (International Meteor Organization) information. IMO:s hemsida på Internet kan nås via följande länk:

International Meteor Organization | International Collaboration in Meteor Science

Följande två länkar leder också till information om meteorskurar:

How to Watch Meteor Showers
Meteorsvärmar 2010

Astronomiska almanackor

För den som söker mer information om solen, månens och planeternas rörelser än vad som här berättats om, hänvisas exempelvis till vad som kan läsas om detta genom att klicka på nedanstående länk till en hemsida på Internet:

Astronomiska almanackor (astroalma.se)

Som underlag för sina astronomiobservationer kan man här också inhämta upplysningar om rådande mörker kvälls-, grynings- och nattetid under årets alla dagar.

Lars-Bertil Düring