Kartan är tänkt att användas för att identifiera stjärnbilder och planeter som syns på natthimlen. Det allra mesta som lyser på natthimlen är stjärnor, men det finns också några ljusprickar som inte är stjärnor utan planeter. Det som skiljer stjärnor från planeter är att stjärnorna lyser med eget ljus som de själva producerat, medan planeterna bara lyser med reflekterat sken. Det sken som planeterna reflekterar är solens sken. Planeterna snurrar runt solen liksom jorden, men stjärnorna är inte alls bundna till solen. Stjärnorna ligger oerhört långt från solen medan planeterna med astronomiska mått mätt ligger relativt nära solen. Solen är faktiskt också en stjärna. Inklusive jorden är det sammanlagt 8 planeter som snurrar runt solen (tidigare uppgavs det finnas 9 planeter, men Pluto är så liten att den inte längre räknas med bland dessa, utan numera anges solens planeter bara till 8).
På ASAKs (Astronomiska Sällskapet Aquila i Kristianstad) hemsida på internet finns en månadsguide till Kristianstadstraktens natthimmel (du hittar den genom att klicka på knappen "På Himlen" som finns till vänster på hemsidans första sida). I denna guide finns upplysningar om vad som kan ses när man tittar upp mot stjärnhimlen. Där finns också ett exempel på hur en stjärnkarta ser ut. Under den stjärnkartan finns en intressant länk som heter "Heavens Above". Om du klickar på den länken får du fram en stjärnkarta som du har möjlighet att ändra till vilken datum och klockslag som helst, som du vill utgå från när du studerar himlen från Kristianstads horisont! Aquila är det latinska namnet på en av de mera kända stjärnbilderna på natthimlen, vilket på svenska betyder "Örnen".
När du använder kartan skall du först ställa dig, så att du står vänd rakt mot ett visst bestämt väderstreck. Efter du gjort det (och är säker på mot vilket väderstreck du i huvudsak står vänd) skall du hålla stjärnkartan framför din mage och vrida den så att samma väderstreck på kartan ligger närmast mot din kropp, som du i verkligheten står med ditt ansikte vänt mot. Står du t ex vänd mot norr, så skall du hålla kartan framför dig så att N:et på kartan (markerar norr) ligger närmast din kropp. Du kan sedan av kartan utläsa vilka stjärnbilder och planeter som finns på natthimlen framför och ovanför dig på det datum och det klockslag som kartan gäller för. Ju närmare mitten en stjärna ligger på kartan, desto högre upp på natthimlen finns den och de stjärnor som ligger mitt i mitten på kartan ligger i verkligheten då rakt ovanför ditt huvud. Den punkten på natthimlen som ligger rakt ovanför ditt huvud på himlen kallas för "Zenit " (för att rikta blicken mot Zenit måste du - om du står med fötterna på marken - böja huvudet kraftigt tillbaka ). Omvänt gäller att de stjärnor som ligger i utkanten av den cirkel som kartan utgör ligger lågt ner på himlen. Cirkeln markerar horisonten under vilken du inte kan se någonting. Givetvis finns det stjärnor även under horisontlinjen, men de kan man inte se vid den tidpunkt som kartan avser. Vissa av stjärnorna som vid tidpunkten för ditt observationstillfälle ligger under horisonten kan du se om du väntar några timmar, för precis som solen har många stjärnor en bestämd tidpunkt när de "går upp". På samma vis har dessa stjärnor också en bestämd tidpunkt när de "går ner" dvs försvinner under horisontlinjen och inte längre kan ses förrän nästa natt när de på nytt "går upp". Vissa stjärnor går emellertid varken upp eller ner utan är synliga hela natten, åtminstone under den årstid som det aktuella observationstillfället tillhör.
En stjärnbild är ett antal stjärnor som bildar ett visst mönster och fått ett bestämt namn. Orion är ett exempel på sådan stjärnbild. På kartan har mellan de enstaka stjärnor som tillsammans utgör en stjärnbild ritats heldragna linjer. Detta är gjorts i pedagogiskt syfte för att visa hur stjärnbildens konturer ser ut, men i verkligheten när man tittar på natthimlen finns givetvis inte dessa linjer, utan där finns bara de ingående stjärnorna, och man får själv tänka sig linjerna när man försöker leta upp stjärnbilden på natthimlen.
Polstjärnan är en stjärna som är bland de första som man gärna försöker hitta när man vill studera natthimlen, för det är en mycket speciell stjärna genom att den alltid ligger still på exakt samma plats på himlavalvet. Polstjärnan finns i stjärnbilden "Ursa Minor" ("Ursa Minor" är latin, vilket översatt till svenska betyder "Lilla Björnen"). "Lilla björnen" kan liknas vid en mindre kopia av den välkända stjärnbilden "Karlavagnen", och då är Polstjärnan den stjärnan som ligger längst ut i skakeln på denna. miniatyrbild av Karlavagnen. Om du har svårt att hitta Polstjärnan på natthimlen (stjärnbilden "Ursa Minor" är nämligen en tämligen ljussvag stjärnbild), så kan det underlätta om du tänker dig en linje dragen genom de två bakersta stjärnorna på "Karlavagnen" ( latinska namn "Ursa Major", som egentligen betyder "Stora Björnen", men de flesta svenskar använder namnet "Karlavagnen") och sedan fortsätter att dra ut den linjen på natthimlen tills du kommer till den första nya stjärna som linjen träffar. Det är då Polstjärnan som linjen träffat (linjen träffar tyvärr inte exakt, men ganska nära). Polstjärnan är visserligen en tämligen ljussvag stjärna, men den är å andra sidan också tämligen ensam inom det område på natthimlen där den befinner sig, vilket gör att den för de allra flesta trots allt ändå är ganska lätt att hitta. (Detta om att vara ensam inom ett område är ett ganska så unikt kännetecken för just Polstjärnan, för i allmänhet ligger stjärnorna så tätt att man lätt kan bli osäker om på vilken stjärna man tittar , men ju oftare man tittar på natthimlen, desto lättare blir det att identifiera stjärnorna). När man hittat Polstjärnan, så är man därmed också klar över i vilken riktning alla andra väderstreck sträcker sig ut från den plats där man befinner sig, för när man tittar på Polstjärnan , så tittar man alltid rakt mot norr (markerat med ett N på kartan). Anledningen till att Polstjärnan tycks ligga alldeles still på samma plats medan himlens alla övriga objekt under nattens timmar vrider sig runt denna stjärna som en karusell är, att om man tänker sig att dra ut norra spetsen av jordens rotationsaxel i en obruten linje rakt ut i världsrymden så skulle den hamna mitt på Polstjärnan. Den enda rörelse som himlens alla stjärnor uppvisar är just denna att de sakta under nattens timmar vrider sig runt Polstjärnan, men i denna rörelse behåller de hela tiden sina inbördes positioner. Anledningen till detta är att stjärnorna ligger på så kollosalt långt avstånd ifrån oss på jorden, att de under en människas hela livstid inte ändrar sina positioner i förhållande till varandra ett enda dugg. Det är det som gör att stjärnbilderna alltid ser likadana ut när än vi tittar på dem, och därmed också att det blir meningsfullt att lära sig känna igen dem. Att lära sig hitta stjärnbilderna - åtminstone de viktigaste och mest kända - underlättar alla andra observationer av himlens olika objekt som man eventuellt vill göra vid senare tillfällen, för vid positionsbestämning av intressanta himlafenomen refereras det så gott som alltid till i vilken stjärnbild som det himlafenomen utspelar sig som man vill beskriva och berätta om.
Tänk på när du letar på natthimlen att stjärnbilderna som på kartan är ritade som tämligen små streckfigurer i verkligheten när du tittar på natthimlen oftast upptar en ganska så stor del av denna, (men ibland är de faktiskt ganska så små även på natthimlen). Tänk också på att om du inte är van, så måste det helst vara molnfritt för att du någorlunda enkelt skall kunna hitta stjärnbilderna. Helst skall det heller inte vara fullmåne, för månen lyser då så starkt att det av den anledningen också kan vara svårt att hitta bilderna på natthimlen. Vidare skall man vid studium av natthimlen alltid sträva efter att försöka stå på en så mörk plats som möjligt med så lite ljus från glödlampor som möjligt runt omkring sig. Helst skall man sålunda vara långt utanför en stad för stadens ljus är en minst lika störande faktor som fullmånens sken när man skall försöka hitta något objekt, t ex en stjärnbild, på natthimlen.
Förutom de skillnader som ovan angivits mellan stjärnor och planeter skiljer sig planeterna från stjärnorna också på så vis att deras position på himlen i förhållande både till varandra och till stjärnorna ändras över tiden. Under kortare tidsperioder som några dagar eller så ändras i allmänhet deras position inte särskilt mycket, men sett över längre tidsperioder som över en vecka eller månad ändras deras position på ett märkbart sätt. I gamla tider kallades därför planeterna för "vandringsstjärnor". Det var innan man förstod att de var planeter och inte stjärnor När man vill lära sig känna igen och hitta stjärnbilderna rekommenderas att man i första hand lär sig följande sju:
| Svenskt namn | Latinskt namn | Fakta |
|---|---|---|
| Stora Bj&omul;rnen (Karlavagnen) | Ursa Major | Alltid över horisonten. Står i norr på sensommaren och i zenit på våren. |
| Lilla Björnen | Ursa Minor | Denna stjärnbild är viktig därför i den ingår Polstjärnan, som är det främsta riktmärket vid orientering på natthimlen. Se mera om detta i det ovan skrivna. Går aldrig ner. |
| Cassiopeja | Cassiopeia | Denna stjärnbild kan liknas vid ett W. Alltid över horisonten; står i zenit under en sena hösten och i norr under våren. |
| Orion | Orion | Orion var i de gamla grekiska gudasagorna en jättelik jägare som förvandlades till en stjärnbild. Mitt i denna stjärnbild syns tre stjärnor som ligger i en rad tätt efter varandra. Bland svenskarna kallas dessa tre stjärnor sedan lång tid tillbaka oftast för "de tre vise männen", varvid man syftar på de personer som enl Bibeln var bland de första som uppvaktade och hyllade det nyfödda Jesusbarnet när det låg i sin krubba i Betlehem. En annan beteckning på dessa tre stjärnor är "Orions bälte" eftersom de ligger på den plats där normalt en livrem eller bälte borde sitta om man föreställer sig att hela stjärnbilden Orion visar en stiliserad bild av en människogestalt. Orion är en typisk vinterstjärnbild, synlig från den sena höstnatten till våren. |
| Svanen | Cygnus | Denna stjärnbild står högt upp i söder under sensommaren och kan liknas vid ett stort kors. Den starka stjärnan Deneb markerar toppen på korset. Tillsammans med Vega i Lyran (se nedan) befinner sig Deneb lågt över horisonten i norr i slutet av vintern. |
| Lyran | Lyra | Denna stjärnbild är jämfört med de övriga här listade bilderna en tämligen liten stjärnbild, som kan vara svår att se i sin helhet, eftersom den med undantag för en i bilden ingående stjärna är tämligen ljussvag. Den i bilden starkt lysande stjärnan kallas för Vega och den är en av himlens allra starkast lysande stjärnor. Lyran ligger väster ("till höger") om Svanen. |
| Kusken | Auriga | Denna stjärnbild liknar en stor oregelbunden femhörning. Den starkast lysande stjärnan i denna stjärnbild heter Capella (C:et uttalas som ett K) och det är en av himlens allra starkast lysande och mest välkända stjärnor. På vintern står Kusken högt i söder och på sommaren kan man, åtminstone i södra Sverige, se Capella lysa tämligen ensam på den ljusa himlen i norr. |
Lars-Bertil Düring 2007